I dag fyller Mariehamns allra första minnesmärke åttio år. Den 31 juli år 1936 restes Mannen vid ratten som ett minne av de ålänningar som funnit sin grav i havet. Statyn skapades av friherren och skulptören Emil Cedercreutz i Kjuloholm. Ett museum till hans minne finns alltjämt i Harjavalta, Finland. Statyn var ursprungligen avsedd att resas i Raumo men ortsborna gillade inte karaktären som var en sjöbuse vid namn Tasala-Vilkk. Istället låg den först tjugo år i lager innan lantbruksrådet Eliel Sundström i Ala-Lemo köpte konstverket och donerade det till Mariehamn för att hans egen far och andra döda sjömän aldrig skulle glömmas. I dag står statyn intill Ålands sjöfartsmuseum, vackert placerad intill minnesväggen med inskriptioner.
Skälet till donationen var alltså enkelt men historiskt synnerligen dramatiskt. Eliels pappa hette John Edvard Sundström och föddes i den dåvarande centralorten Skarpans den 27 november år 1843. Då och där pågick bygget av Bomarsunds fästning, det ryska rikets västligaste utpost, som allra mest intensivt. Johan Edvard Sundström fick det inte lätt. Som sjuåring blev han och hans två syskon föräldralösa och kom ”på kommun” som det hette. Deras styvmor blev en inflyttad ensamstående mor som såg till att unge Sundström kunde börja i elementärskolan i Skarpans, tillsammans med bland andra jämnårige och betydligt mer välbärgade Nikolai Sittkoffs – en händelse som skulle komma att forma det Sundströmska livet i mycket hög grad.
Efter några år i skolan började tolvårige Johan Edvard som lilldräng hos Norrgårds i Finby och efter det gick han till sjöss, en mycket vanlig karriär i dessa tider av tilltagande handel och nyfikenhet på omvärlden. Första anhalten blev kofferdiskepparexamen i Helsingfors och dispens att gå över Atlanten. Första långresan gör han år 1872 vilket gör honom till den andra ålänningen att korsa Atlanten. Johan Ekblom var först, sju år tidigare.
Sundström blev en duglig befälhavare och tillbringade hela 35 år till sjöss. Då hade Bomarsund sprängts i småbitar och det Åland vi känner i dag börjat ta form. Mariehamn var fortfarande litet men sedan år 1861 huvudstad i öriket. Året var 1893 och Johan Edvard Sundström hade antagligen byggt upp ett litet sparkapital under sina sjöår och valde nu att gå i land. För pengarna köpte han och svågern August Svibergsson i Åbo all affärsrörelse av framgångsrike Nicolai Sittkoff, samme man som står staty utanför lköpcentret Sittkoffs i Mariehamn. Butikerna låg på den här tiden i Mariehamn och i Eckerö och sedan började det snurra allt snabbare.
Sundström blev en betydande affärsman med andelar i fartyg, handelsrörelse, ett mejeri i hemorten Sund, lantbruk och mycket mer. Han var aktiv i styrelsen för badhuset som präglade stadsbilden, han försökte starta vintertrafik till Mariehamn med ångaren Sofia, han satt i folkhögskolans styrelse, ÅSS (antagligen tillsammans med Julius Sundblom och Carl Björkman) och så vidare. På kort tid blev han en av den unga stadens allra mest inflytelserika makthavare. Men sedan gick det på tok och dåliga affärer förstörde alla pengar. Sundström hade till exempel borgat för badhuset som genomled dåliga tider och år 1903, efter tio intensiva år, blev det konkurs och elände. Johan Edvard Sundström fann ingen annan råd än att gå till sjöss igen och nu slutade det riktigt olyckligt. Han åtog sig att som befälhavare ge sig av till Georgia i USA där Lumparlandsägda barken Thomas Perry låg i kvarstad och skulle seglas hem. Sundström gav på nytt prov på initiativförmåga och uppfinningsrikedom och lyckades få kvarstaden hävd vilket knappast var en enkel exercis. Fast den 14 november 1905 tog flytet slut igen. Barken förliste i storm på Atlanten och tog fem man med sig i djupet, en av dem var vår Johan Edvard. Övriga besättningsmedlemmar kunde tack vare extrema strapatser räddas till ett annat förbipasserande fartyg.
Om detta handlar Mannen vid ratten och allt sedan dess har åländska sjömän samlats för att uppvakta sina framlidna kamrater varje Allhelgonadag. Intill statyn finns en stenvägg med inspriptioner på olycksbröder till Johan Edvard Sundström; alla med sin egen dramatiska historia att berätta. Sundströms eget namn finns dock inte på muren, det symboliseras av själva statyn. Sundström lämnade efter sig hustrun Erika Charlotta och sammanlagt nio barn varav vilka sju nådde vuxen ålder.
En av de som också berättat historien om Sundströms uppgång och fall är Bertil Lindqvist som i Sjöhistorisk årsskrift för Åland (Ålands Nautical Club) 4. 1991/1992 skrev följande rader:
Det finns något av grekiska antikens drama över Sundströms liv. Fattigdom, upphöjelse och slutet, med måne över ett stormpiskat hav, där de sista vrakresterna slungas bort av de vredgade vågorna.
Källor:
Sundskarar hemma och borta av Borghill Lindholm. Här finns för övrigt ett längre minnesord över Borghill som lämnade det jordiska år 2014, 96 år gammal.
Ålandsposten frimärken 1/2012.
Jörgen Pettersson
