Ålänningen Edvard Dahlén ledsnade på kryssningsfartygens lyx och bytte till supplybåt på Nordsjön där vågorna ibland blir tolv meter höga.
Att gå runt i finuniformen på ett kryssningsfartyg i den karibiska övärlden har sina poänger. Men det blir snabbt tråkigt. Edvard Dahlén ville ha mer äventyr, och bytte till ett underhållsfartyg i Nordsjön – ett inte helt uppenbart val.
Edvard Dahlén är överstyrman på ett PSV, Platform Supply Vessel-fartyg, som opererar från Skottland. Uppdraget: Att förse oljeriggarna i Nordsjön med allt de behöver, från färskvatten till rör och dieselolja. Och Nordsjön är inte känt för sitt ljumma kryssningsväder.
– När vi passerade Shetland gick vi rakt genom ett oväder. Våghöjden var tolv meter. Fartygets, Ocean Surfs, höjd är arton meter. Alltså, det är ju en helt annan utmaning än de finska båtarna eller kryssarna i Karibien.
Han är inte ensam. Flera ålänningar har gjort samma karriärbyte.
– När jag tog kaptensexamen var vi flera från Åland som började på Royal Caribbean, och vi slutade i stort sett samtidigt och började jobba för rederier med Nordsjön som arbetsfält. Inte bara på uppdrag av norska Statoil, utan också för BP, Shell och Conoco Philips.
Själv arbetar han för Sartor Offshore, vars fartyg hyrs in av de företag som driver oljeriggarna. Antingen på uppdragskontrakt, eller för en vecka eller en månad.
– Vi jobbar på spotmarknaden. Annars brukar det vara så att man arbetar med riggarna på ett oljefält. Man ska inte ha tendenser för att vara sjösjuk i alla fall.
Men tolv meter höga vågor, är du aldrig rädd?
– Båtarna är specialbyggda för Nordsjön, de är gjorda för hårt väder. Men det finns tillfällen då jag varit orolig, när jag bara gått och väntat på att ventilerna uppe på bryggan skulle slås in av vågorna. Man får hålla i sig av helvete och gå rätt mot sjön. Jag har varit med om att hela förskeppet dykt ned under vågorna, och det forsar vatten ned från bryggan.
Och om du får motorstopp i sådant väder?
– Då är det slut. Men grejerna är byggda för att hålla. Motorn lägger inte av, och om den ändå gör det har vi två maskiner. Många nyare fartyg har fyra maskiner. Tappar man bara en så är det ingen större fara. Men man skulle nog bli rejält stressad.
– Det värsta är när man måste gå igenom svåra väder på natten och inte ser vågdalarna under en. Plötsligt befinner man sig i en grop och vågorna sköljer över en.
Blir du aldrig sjösjuk?
– Jag har aldrig varit det. Jag växte upp på farsans båtar. Han var kapten på Alandia Tanker Company, det där tankerrederiet som gick under år 2000. Rederiet alltså, inte fartygen.
– Vi har ju besättningsmän som blir sjösjuka. De flesta vet ju om det. Det gäller att ta sjösjukepiller innan stormen kommer. Jobbigast är det när kocken blir sjösjuk. Då får man ingen mat.
– Det du ser på Discovery Channel är annorlunda. De har faktiskt bättre väder än vad vi brukar ha. Men de har ju hälften så stora båtar. Det är tufft där också.
Vad är det värsta du har varit med om?
– Det var nog precis när jag var ny på det här jobbet, och killen som styrde skulle byta navigeringsläge från ratt till joystick. Han var för snabb att byta och datorn hängde inte med. Då var vi nära att kollidera med en oljerigg. Det var inte roligt.
Hur skulle du beskriva skillnaden i att jobba på ett karibiskt kryssningsfartyg och att jobba på Nordsjön?
– Oj. Där går man runt i en snygg uniform och fjäskar för folk. Tjejerna flockas runt en, och fartygen är så stora att det tar veckor att ens lära sig hitta ombord. Nordsjön är en utmaning, här fjäskar vi inte för någon, och det händer något hela tiden.
Och när det är lugnt väder?
– Det är underhållsarbete som på vilket fartyg som helst. Pappersjobb, målar däcket och sådant. Och så är det massor av inspektioner. Det är det alltid när det är olja inblandat i någon form. De som chartrar oss inspekterar, klassningssällskapen inspekterar oss och myndigheterna inspekterar oss. Allt ska hålla toppklass hela tiden.
Det är lätt att föreställa sig att oljeriggarna ligger stilla på sin plats och pumpar upp olja år efter år. Så är det inte. De byter ofta plats i takt med att borrhål sinar.
– Först kör de ut ett ”seismic survey”-fartyg som släpar en lång kabel efter sig. De skjuter med en tryckluftskanon ned i vattnet, och kabelns sensorer läser av ekot. På det sättet kan de läsa av bottnen ned till 2.000 meters djup. När de hittar något släpar man dit en borrigg med hjälp av bogserbåtar. Riggen ankras upp eller manövrerar med egna motorer. De borrar upp ett hål, täpper till hålet och sedan kör man dit en produktionsrigg som börjar pumpa upp oljan.
Varje rigg, oavsett typ, måste ha allting som krävs sjövägen – allt från arbetsredskap och materiel till mat och vatten. Det är bara personalen som flygs ombord med helikopter.
– Och då spelar det ingen roll att det är hårt väder. Jag har varit med och lossat containrar när vågorna gått så högt att man ena sekunden tittar ned på oljeborrplattformens däck, och andra sekunder tittar upp på plattformens undersida. Man känner sig rätt liten då, men det blir en rejäl adrenalinkick och man känner sig väldigt nöjd efteråt.
Edvard Dahlén på sin vakt.
Faktaruta
Namn: Edvard Dahlén
Ålder: 27
Intressen: Motorer. Renoverar lägenheten. Det är det stora intresset för tillfället. Alltid hållit på att skruva på bilar.
Kör: Saab 9-3, ”har väntat på en ny backspegel i 7 veckor”.
Familj: Sambon Victoria Henriksson från Jomala. Föräldrarna Eva och Kaj. Två syskon; Emma och Victor.
Om tio år: ”Då är jag förhoppningsvis befälhavare. Helst på någon form av specialfartyg. Det är skitkul. Jag vill ha aktion och utmaningar. Är det enformigt har jag jäkligt tråkigt”
