Maskinmästaren Niklas Fabritius, 32, är välberest och lever ett hektiskt yrkesliv som sträcker sig över hela världen. Efter att han gick ut Högskolan på Åland har karriären tagit honom till utmaningar av vitt skilda slag. Ett tag byggde han kraftverk i USA och i dag har han bland annat varit med och konstruerat världens största rutschkana på kryssningsfartyg som är dubbelt större än Silja Europa. Just nu finns han ombord på Oasis of the Seas på Atlanten på väg mot Florida från Spanien efter att ha deltagit i projektledningen och byggt vattenrustchkanor och vattenpark samt designat och utvecklat pumprummen.
Uppvuxen i Hammarland och boende i Finström, Bamböle, är Niklas Fabritius fasta punkter kanske inte väldigt internationella. I hans dagliga jobb är det annorlunda, då är passet hans bästa vän och utsikten från frukostbordet ny hela tiden. Sådan är vardagen för väldigt många som valt att jobba utomlands. Fabritius hör till de som stortrivs med livet och han har startat egna konsultbolaget Quentik som säljer sina tjänster vidare till rederier och installatörer.
Att det blev just en teknisk bana för unge Niklas Fabritius kom inte som någon skräll för de som kände honom. När han var barn var det Illustrerad Vetenskap och Populär Vetenskap som låg på nattduksbordet. På biblioteket lånade han sällan böckerna på ungdomsavdelningen utan gick direkt till hyllorna där teknik- och faktaböckerna står.
– Varför? Vet inte riktigt men har alltid funnit nöje i att ta reda på hur saker fungerar. Jag gillade all form av slöjd och hade lätt för matematik, fysik och kemi.
Här ska man inte heller underskatta arvsmassan även om den sällan berättar allt. Det tekniska går nämligen i släkten; morfar var maskiningenjör vid Wärtsilä-varvet i Helsingfors och var bland annat med och byggde Song of America och Song of Norway. Farfadern var brobyggnadsingenjör och pappa byggde fabriker och kraftverk. Fast att vara ingenjör i dag har inte så värst många likheter med hur det var förr.
– Projektledarrollen handlar mycket om att sitta vid datorn och telefon och koordinera så allt blir gjort i rätt ordning och i tid, säger Fabritius.
Niklas Fabritius uppdrag är att vara projektledare i samband med dockningar av fartygen. I klartext kan det handla om att ta ansvar för delar av allt det som ska göras på en dockning. Själva arbetet äger rum var som helst i världen.
Alla som varit med lite vet att ungdom är rätt snabbt övergående men ibland kan det vara svårt att ha den rätta pondusen att som yngre leda äldre.
– Jag har inte märkt något sådant. Visst, jag är fortfarande ung men mina kolleger tar mig på allvar. Det gäller att minnas att man alltid måste uppträda ödmjukt. Samtidigt måste man kunna stå på sig när det behövs, säger han.
Nästa skarpa uppdrag för Niklas Fabritius, efter vi träffats, är dockningen av M/S Oasis of the Seas, världens just nu fjärde största kryssningsfartyg och minst fyra gånger större än Silja Europa. Fartyget är en jätte som kan ta 6.000 passagerare och 2.200 i besättningen. Fartyget är byggt för dryg tio år sedan och det börjar bli dags för renovering.
– Logistiken är helt klart den största utmaningen. Det finns ingen tid för missförstånd eller misstag, allt måste klaffa hela tiden och arbetet pågår 24/7.
Någon tid för ledigt blir det inte innan dockningen är klar och inte ens då, som det ser ut.
– Allt tyder på att jag behöver åka med på den första resan över Atlanten, tillbaka till Karibien, för att se att allt fungerar som det ska, säger Fabritius.
Bland de projekt han ägnat sig åt hittills ombord på kryssningsjättarna finns världens hittills längsta vattenrutschkana ombord på Navigator of the Seas, som fartyg något mindre än Oasis of the Seas men fortfarande en gigant. Rutschen heter The Blaster och är 260 meter lång och är spektakulär på precis alla sätt.
– I teknisk mening är det en rätt komplicerad konstruktion med alla rör och pumpar och fall. Särskilt pumprummet var en utmaning att konstruera och bygga. Vi hade hård tidspress på det projektet, och jag är stolt över hur vi fick ihop allt på så kort tid, säger han.
I dag är Niklas Fabritius inhyrd via konsultföretaget Foreship med kontor i olika delar av världen och i Mariehamn.
– Det är ett otroligt bra gäng på kontoren. Man tar hand om varandra och har kul tillsammans.
Hans slutgiltiga kund är RCCL, Royal Caribbean Cruise Line, som i dag är världens näststörsta kryssningsrederi. Någonstans i toppen finns bland andra shippinglegenden Harri Kulovaara som i tiderna var mannen bakom Silja Symphony och Serenade vilka var föregångare på många sätt då de levererades i början av 1990-talet.
Det är absolut inte bara Niklas Fabritius som gjort en resa från jobb till jobb över hela världen. I shippingkretsar är det om inte vanligt så inte heller ovanligt. Fabritius minns till exempel kollegan som han delade maskinrumsvakt med på Birka för åtta år sedan. I dag är de kolleger igen med dramatiskt annorlunda arbetsuppgifter jämfört med då.
– Det såg nog ingen av oss komma då vi satt på backen på Birka och tog igen oss efter arbetsdagen, konstaterar Fabritius.
Sedan Fabritius tog maskinmästarexamen vid Högskolan på Åland 2011 har han inte behövt gå utan jobb en enda dag. Under studietiden prövade han på jobb till sjöss och trivdes bra på till exempel Birka och Bore. Innan dess hade han också sommarjobbat på Landskapsverkstaden i Möckelö och gjorde en sommar som maskinchef på M/S Grisslan. Att han så småningom tog steget till i första hand Wärtsilä var resultatet av jobbet på Bore.
– Det var några mekaniker från Wärtsilä ombord som övertalade mig att söka jobb på Wärtsilä i Åbo, och så blev det, säger han.
Det finns emellertid inga breda vägar någonstans, av nära tvåhundra sökande tog Wärtsilä in åtta. Det skulle bli tre och ett halvt år på Wärtsilä och arbete i mestadels Jordanien, Cypern och USA. Från den tiden bär Fabritius med sig insikten i och kunskapen om hur man bygger LNG-drivna kraftverk.
– Det var såklart väldigt utvecklande och intressant men också slitsamt.
Som man säger om drömmar och önskningar ska man passa sig vad man önskar ifall de blir sanna, konstaterar Fabritius i dag:
– Ett år hade jag 335 arbetsdagar utomlands.
Vem som helst kan räkna ut att ett familjeliv blir svårt under sådana förhållanden. Skype och internet är ju inte riktigt samma sak som fredagsmys och vardagsprat. Det löste sig genom att hustrun Julia följde med när det fanns möjlighet.
Efter tiden på Wärtsilä kände Niklas Fabritius att det där med landjobb inte var hans grej.
– Jag saknade faktiskt det maritima, all teknik, affärer, kolleger, allt. Det är lite av en annan mentalitet inom sjöfarten.
Som varande en alumni till Högskolan på Åland har Niklas Fabritius också varit till Godby högstadieskola för att berätta om sig själv och sin karriär så här långt.
– Den åländska utbildningen är av mycket hög klass vad beträffar material och närhet till arbetsgivare. Det finns en ljus framtid för de ingenjörer som gått liknande utbildningar. Bara man vågar sig utanför Kobba Klintar finns hur mycket möjligheter som helst, säger Fabritius.
– För elektriker och elektroingenjörer finns massor av jobb och för dem som kan göra ritningar likaså. Branschen ropar efter sådana. Och projektledare och skeppsbyggare, i stort sett allt.
Han understryker att en teknisk examen är oerhört bred och att jobben kan vara vad som helst.
– Du kan sitta på kontor, segla till sjöss eller stanna i land. Möjligheterna är närmast oändliga om du bara själv vill. Ibland har det pratats om en tillbakagång men i vart fall jag har inte sett någon sådan. Så länge du vill ha jobb så finns det.
– Om jag nått så långt jag trodde? Nja, inte hade jag trott att jag skulle vara där jag är och med dom erfarenheterna jag har när jag gick ut skolan. Men just nu är jag nöjd, jobbet är extremt intressant och utmaningarna många.
