Det som händer i Fjärran Östern stannar absolut inte där. En kris i Persiska viken kan lätt kopplas till en beslagtagen supertanker i Gibraltar och ett svenskägt fartyg som kapats av Iran. Över det hela vilar Donald Trump och Boris Johnson och ett världsläge som ingen riktigt kan greppa. Välkommen till verkligheten och möjligen en annalkande oljekris av stora mått. Ålands Sjöfart har inspirerad av Safety at Sea kartlagt allt som är på gång just nu i en komplex värld. Hela ursprungsartikeln (på engelska) kan läsas på den här länken.
Med början i maj i år har världsläget i allmänhet och särskilt sjöfarten i Hormuzsundet utsatts för stora och mestadels negativa förändringar. Det hänger samman med ett högt spel där stormakterna mäter sina krafter med varandra och särskilt mot Iran, ett av världens största oljeproducerande länder. Här kan man tänka att olja börjar bli gårdagens nyheter mot bakgrund av den förnyelseprocess som pågår världen över. Det är dock ingen sanning, vi använder mer olja i dag än någonsin tidigare och det svarta guldet är därför mer skinande och viktigare än någonsin och alltjämt något länder går i krig för. All sjöfart är beroende av drivmedel och krisen i Persiska viken kan, om det studsar snett, lätt leda till prischocker av historiska mått vilket påverkar alla fartyg, från Viking Line och Tallink till Eckerö och de åländska skärgårdsfärjorna.
Mycket av det som händer i Vita huset och andra maktcentran i världen kokar därför ner till oskyldiga sjömän i Persiska viken och Hormuzsundet. Där saboterades fyra kommersiella fartyg i närheten av bunkringshamnen i Fujairah i maj, troligen av någon form av magnetminor. Attackerna förorsakade inga utsläpp men fartygen skadades ändå rejält. I mitten av juni skadades ytterligare två fartyg på liknande vis under väg österut genom Omanbukten, inte långt från den iranska kusten.
Lite senare i juni sköts en amerikansk drönare ner av Iran vilket fick USA att gå i taket och förbereda en vedergällningsattack som avstyrdes i sista stund. Den 4 juli arresterades supertankern (300.000 DWT) Grace 1 av Gibraltar och Storbritannien på sin väg från Iran, runt Afrika med målet Syrien. Arresteringen motiverades med att Gibraltar måste ingripa eftersom Syrien finns på EU:s sanktionslista. Detta fick i sin tur Iran att rasa och kalla tilltaget för ett piratdåd. Det är stora pengar i omlopp, bara lasten på Grace 1 uppskattas till gott och väl över 100 miljoner dollar.
Hämnden för detta kom snabbt. Först försökte Iran beslagta ett brittiskt tankfartyg men tvingades till bättre tankar av den brittiska marinen som med jagaren HMS Montrose på plats i Persiska viken lyckades avstyra attacken. Det gick inte den 19 juli då M/S Stena Impero med 23 mans besättning togs i beslag i Hormuzsundet. Fartyget ägs av svenska Stena Bulk men är registrerat i Storbritannien och betraktas därför, sannolikt, som brittisk egendom. Stena Bulk har allt sedan dess försökt allt för att dels få kontakt med sin besättning och dels förmå Storbritannien och Iran reda upp problemen. Absolut ingenting tyder på att beslagtagandet skett av någon annan anledning än hämnd som nu drabbar oskyldiga sjömän istället för de som verkligen bär ansvaret för problemen.
Så vad har egentligen förorsakat den nuvarande krisen? Här krävs en liten historisk tillbakablick för att det ska bli begripligt. Det är ändå snärjigt.
Vi måste gå tillbaka till den gemensamma handlingsplanen JCPOA, även känd som Iran Nuclear Deal – ett avtal undertecknat av Iran och P5 + 1 (Kina, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien [UK] och Förenta staterna [USA]) som handlar om att förhindra en utbyggnad av Irans kärnvapenkapacitet. Avsikten var att införa stränga restriktioner för att helst stoppa Irans kärnkraftsprogram, innan det kunde förvandlas till vapen. Detta måste ändå ske balanserat för att behålla Iran stabilt och möjliggöra en ekonomisk återhämtning. Lösningen blev att Iran efter undertecknandet av avtalet kunde exportera olja för att balansera finanserna. Detta tog slut med buller och bång i maj i år då amerikanske presidenten Donald Trump tillkännagav att USA lämnar avtalet och återinför de sanktioner som tidigare omöjliggjorde iransk oljeexport. Här kan det vara bra att minnas att USA i dag inte är beroende av oljan från Fjärran östern, USA är i dag världens största oljeproducerande land tack vare bland annat så kallad skifferolja. Trots att de övriga parterna fortsätter köpa iransk olja är USA:s avhopp synnerligen kännbart för iranska exportörer.
Med stor säkerhet har Trumps tillbakadragande från avtalet sin förklaring i attackerna mot handelsfartyg i maj och juni samt nedskjutningen av drönaren. Hur som helst har Iran försvagats av USA:s agerande men dess sjöstyrka, republikansk gardets Guard Corps Navy (IRGCN) står under direkt order av landets ledning och har kapacitet att störa sjöfarten i området med rätt liten ansträngning.
När så brittiska styrkor beslagtog Grace 1 i Gibraltar bidrog detta till att ytterligare öka spänningarna mellan Iran och Storbritannien som anses nära allierad med USA. Fartyget anklagades för att ha brutit mot EU:s sanktioner mot Syrien. Tankerns last, hävdar Storbritannien, utgjordes av iransk olja på väg till Syrien – ett land vars regering stöds av Iran och därför är en villig mottagare av iransk olja. Svaret som nu drabbar Stena Bulk är ett resultat av detta. Iran är förvisso sura på USA men knappast tillräckligt arga för att ge sig på amerikanskt tonnage. Det är skillnad på att vara vred och dum, som bekant.
Varje dag passerar ett trettiotal brittiska fartyg genom Hormuzsundet vilket är omöjligt att bevaka för HMS Montrose som sköter bevakningen. Visserligen anländer snart även HMS Duncan till regionen men det blir ett slags nollsummespel då Montrose samtidigt avviker mot Bahrain.
Att Hormuzsundet hamnat i världens fokus är inte så konstigt. Passagen en av världens viktigaste vattenvägar och förbinder råoljeproducenter i Mellanöstern med viktiga marknader i resten av världen. Det dagliga oljeflödet utgör närmare trettio procent av hela världens petroleumprodukter på marknaden. Storbritannien är dessutom beroende av ett konstant flöde av flytande naturgas från Qatar. Uppstår störningar i den leveransen blir det snabbt kallt på de brittiska öarna.
Just nu finns det tre sannolika scenarier för vad som ska hända vilket redan lett till begränsade resor för tankers och höjda krigspremier för rederierna:
- Den mest optimistiska är att Hormuzsundet stängs några dagar vilket på kort sikt höjer priset på olja. Osäkerheten kring framtiden finns ju kvar. Detta är hanterligt med hjälp av pipelines i Förenade Arabemiraten och Saudiarabien, till storleken ännu viktigare oljeproducenter än Iran.
- Pessimisten befarar att Hormuzsundet stängs uppemot 45 dagar vilket skulle leda till historiskt höga råoljepriser.
- Katastrofscenariot är att sundet stängs i tre månader vilket pressar priser till sådana nivåer att en global lågkonjunktur blir oundviklig.
Att inte göra något alls tycks inte längre vara en gångbar väg. Något måste hända.
Den mest sannolika lösningen är bildandet av en multinationell marin arbetsgrupp, troligen under USA:s ledning med uppgift att eskortera fartyg genom Hormuzsundet. Bortsett från vissa förluster av last- och marinfartyg, fungerade detta bra under Iran/Irak-kriget 1986–88. För att detta ska bli verklighet krävs dock politisk bollkänsla. USA vill inte göra det ensam, men det är bara USA som har dragit sig ur Iran Nuclear Deal; EU stöder inte den tuffa amerikanska inställningen till Iran och skulle inte vilja delta i en sådan koalition har bland annat Tyskland låtit förstå.
Det var mot den bakgrunden som Storbritanniens tidigare utrikesminister Jeremy Hunt föreslog att EU skulle bilda en egen marin eskortstyrka för området. EU:s marinoperationer (Atalanta i bekämpning av pirater och Sophia mot smuggling) har varit hyggligt framgångsrika under det senaste decenniet, och idén är på väg att godkännas i Paris och Berlin. Fördelen med att bilda en EU-styrka är att majoriteten av länderna som vill behålla en mjukare hållning mot Iran skulle kunna vidta åtgärder utan att blanda in det hårdare amerikanska ledarskapet. Fast med Boris Johnson vid rodret ter sig även denna lösning numera ganska svår.
Den brittiska kungliga flottan själv, liksom andra europeiska flottor, skulle inte kunna tillhandahålla tillräckligt med fartyg för att bedriva konvojskydd på egen hand. Från tidigare 25 jakter och fregatter 2008 har Royal Navy i dag på sin höjd 19 fartyg som ska sköta hela världen. Det har visat sig att multinationella konvojer fungerat tidigare och uppfyller alla politiska imperativ och det finns egentligen ingen anledning till att de inte ska lyckas nu. Fast då krävs fotarbete i form av diplomati och överenskommelser.
Hur det än blir är det viktigaste att bibehålla säkerheten för världens sjöfarare. Om de inte kan vara säkra på att de seglar säkert genom dessa oroliga vatten, kommer de och fartygens ägare inte att känna sig benägna att göra det med konsekvenser för global handel och stabilitet.
