När estländska galeasen Hoppet skulle få nya master och ny rigg vände man sig till åländske skeppsbyggaren Allan Palmer i Sjökvarteret.

SJÖFART Den tusen kilo tunga undermasten svävar graciöst genom luften, hängande i lyftkranen.

Den är tillverkad i lärkträd från Karelen. Träet till den andra masten, som redan är på plats på fartyget, kommer från Sverige.

-Masterna är byggda av Hasse Holmström och Petter Mellberg. De har varit klara i två år nu, säger Allan Palmer.

Masterna levererades som obehandlade stockar. Först sågades de fyrkantiga, sedan åttkantiga, sedan sextonkantiga och så vidare tills de började bli så runda att de kunde hyvlas och slipas.

En bit bort ligger resten av riggen som ska sättas upp när masterna väl är på plats.

Den sista segelbara

Hoppet av Spithamn, som galeasens fulla namn är, byggdes 1925-26 i Spithamn av estlandssvenskar. Hon är den sista ännu segelbara skutan som finns kvar av de fartyg som estlandssvenskarna byggde.

Hon har varit på Åland tidigare.

Efter att ha hört hemma i Borgå och Åboland köptes hon 1953 Karl Husell, Bergörs-Kalle, i Bertbyvik i Saltvik. Han seglade henne till 1965 då hon pensionerades som fraktfartyg såldes till Stockholm som fritidsbåt.

I dag ägs Hoppet av den estländska träbåtsföreningen Vikan. Föreningens verksamhetsledare Alar Schönberg är på plats i Sjökvarteret med fem mannar för att bistå i riggningen.

En av dem är svenskspråkige Jorma Friberg.

– Vi kände ju till Allan sedan tidigare och därför vände vi oss till honom för att få en ny rigg. Åland var det bästa och närmaste stället där de kan sådant, säger han.

Allt är nytt

I dag finns det nästan ingenting kvar av det fartyg som ursprungligen gick av stapeln.

-Nu är praktiskt taget allt utbytt på henne. Man kan egentligen inte kalla det för en renovering länge, säger Allan Palmer.

Nu har lyftkranen vridit sig ett halv varv och masten hänger rakt ovanför däckshålet.

Försiktigt försiktigt sänks den ned mot fästet i durken inuti skrovet.

En estnisk tiokrona i samlarutförande ligger på plats för att gömmas under masten. Rauno Kivilo sitter på knä och dirigerar nedsänkandet centimeter för centimeter till masten slutligen är på plats.

Nu återstår resten av riggen och seglen som Allan Palmer sytt själv.

– Allt borde vara klart så att vi kan provsegla henne i juni, säger han innan han klättrar upp i masten för att ta bort lyftselen och fästa block. De är drygt 100 stycken.