Den andra mars i våras tog Björn Blomqvist för första gången på länge en löprunda. Två månader senare stod han på startlinjen för Mercy Ships Race och sprang tio kilometer på 1.01,42. Det gör honom kanske inte till någon van löpare men det säger en del om målmedvetenheten och viljan hos Rederi Ab Eckerös koncernchef.
På måndag fyller Björn Blomqvist 50 år och firar på fredag kl 15-17 med mottagning på Nautical. Några presenter vill han inte ha men ser gärna inbetalningar till Östersjöfonden eller Ålands sjöräddningssällskap, sådana organisationer som gör skillnad i vardagen för väldigt många människor.
Ålands Sjöfart gjorde en större intervju kring arbete och sjöfart i fjol. Där beskriver Björn Blomqvist hur golvet en gång knakade och att osäkerheten kring vad som egentligen skulle hända med Rederi Ab Eckerö och dess 11.000 aktieägare var stor. I dag är andra tider. Eckerö gör mer vinst än Viking Line och har på kort tid i år köpt först ett roro-fartyg och sedan en ropax-färja för trafiken på Finska viken mellan Helsingfors och Tallinn.
Den här gången sker intervjun tidigt på tisdagsmorgonen i huvudkontoret vid Torggatan i Mariehamn. Det måste ske raskt, Björn Blomqvist ska samma dag tillsammans med advokaten Kenneth Neovius till London för att slutföra köpet av M/S European Endeavour.
– Det är ingen enkel sak att köpa ett fartyg som är registrerat på Bahamas. Det är då bra att ha en som Kenneth med sig som i detalj vet allt om sånt här och som dessutom varit med om många liknande affärer, säger Björn Blomqvist
Innan avfärden ska vi prata ålder och åldrande och måste rätt självklart ta spjärn i löpandet som bär alla tecken på femtioårskris?
– Njae, lite kanske men inte helt. Jag har försökt börja motionera tidigare men stod inte ut med simningen och morgonpassen och hudens ljusrosa ton i duschen, säger Björn Blomqvist som i sin ungdom ändå var en högt begåvad simmare.
Löpning klarar han bättre och ser just nu framstegen tydligt. Mercy Ships Race klippte han på kilometertiden 6,10 vilket han betraktar som skapligt. Särskilt mot bakgrund av de första stapplande stegen i mars.
– Jag ”sprang” genom Tullarns äng och undrade vad det var för vrak som var bredvid mig tills jag insåg att det var min egen skugga!
Den självklara men lite för simpla frågan till en snart femtioåring är hur det känns. Men formulerar man om den något lyder den: är du nöjd så här långt?
– Ja, jag är riktigt nöjd. Kanske lite mindre radikal men ändå tillfreds med hur det blivit.
Som ung tvekade Björn Blomqvist mellan att bli jurist eller ekonom och det blev det senare. Han jobbade i bar och med tidningsutgivning och var i det mesta en rebell. I dag är han i bildlig mening mer välkammad och inser att han plötsligt är en del av det etablissemang han förr ställde sig tveksam till.
– Det är ju sant det där som Churchill lär ha sagt: Den som inte är radikal när han är ung har inget hjärta. Den som inte är konservativ när han är gammal har ingen hjärna. Eller njae, men ditåt stämmer det faktiskt i mitt fall. Jag är åtminstone mer pragmatisk och eftertänksam i dag än förr.
Björn Blomqvist hör till de företagsledare som läser allt och följer med det mesta. Det är rättvist att kalla honom nyfiken och iakttagande och det är roande att höra honom analysera två finlandssvenska fixstjärnor och deras förhållande till åldrande:
– Tag finansmannen Björn Wahlroos som jag uppfattar att ha gått från att vara radikal på den ena sidan till att i dag vara radikal på den andra. Jämför med till exempel EU-parlamentarikern Nils Torvalds som gått från att vara radikal vänster till att i dag närmast vara en tysk kristdemokrat!
Ett samtal med Björn Blomqvist är en berg- och dalbana mellan det lilla och det stora och hur sådant som först tett sig som absoluta sanningar visar sig vara något helt annorlunda när år läggs till år. Till exempel när det gäller synen på vad som egentligen formar människan och den Tabula Rasa-teori som den yngre Blomqvist betraktade som närmast religion. Enlig Tabula Rasa är varje individ ett oskrivet blad med följaktligen exakt likadana förutsättningar. Detta har i det stora hela lett Blomqvist genom livet, eller i vart fall den första delen av det.
– I dag vet jag annorlunda. Generna gör skillnad och hur jag än skulle vilja att det vore är det inte sant och det tycker jag är förbannat orättvist.
Blomqvist har inte nått denna slutsats på ett enkelt vis. När han läste den polsk-schweiziske författaren och psykologen Alice Miller och hennes teorier kring sambandet mellan barn och föräldrar var svaret ett helt annat än det oskrivna bladet.
– Varför blev till exempel Nelson Mandela en hjälte och Robert Mugabe en skurk? Både hade det besvärligt men valde ändå diametralt olika vägar. Gener och föräldrar har betydelse för barnet som människa.
Vi hanterar också nittiotalet som på olika sätt var en vattendelare. Björn Blomqvist är född 1969 och uppvuxen med tron att järnridån var evig. Så blev det inte men den verkligheten var bekant för alla vi som föddes på 1960- och 1970-talet. Sedan rasade Berlinmuren 1989 och nittiotalet blev en lång fest med ekonomisk globalisering och digitalisering. Allt som dittills varit omöjligt blev plötsligt verklighet.
– Kanske fick vi någon form av hybris i tron att den positiva utvecklingen skulle fortsätta i all evighet. Några mindre problem fanns kvar i världen men i övrigt var vi övertygade att vi skulle få uppleva en fantastisk framtid.
Denna optimism är i dag 2019 inte lika påtaglig och Björn Blomqvist hör till alla de som känner sig lite snopna: för vad var det egentligen som hände? En händelse som för alltid skulle förändra världen sådan vi kände den var 11 september 2001 då 2.996 människor dog i World Trade Center-attackerna och tillvaron aldrig mer skulle bli sig lik.
– I efterhand kan vi se att det var en väldigt tydlig brytpunkt och plötsligt började folk vara rädda istället för trygga.
Björn Blomqvist jobbar i en internationell verksamhet där det som händer i världen blir verklighet även i Finland och på Åland. Han är på många sätt sinnebilden av att jobba lokalt men tänka globalt. Därför blir han upprörd när han tänker på alla de gånger vi lurat oss själva, särskilt när det gäller krig. Han hör till de som någonstans tyckte att det var okej att USA gick in i Irak och bombade bort diktatorn Hussein för att skapa fred. Men sedan gick det precis tvärtom.
– Och det fattar jag, att man kan ha fel. Men det var ändå USA som drev kriget och visste mycket väl vad som måste göras för att skapa demokratier efter att ha gjort det i Tyskland och Japan efter andra världskriget. Ändå gjorde man den här gången tvärtom och bombade sönder allt utan att tänka på vad som skulle hända därefter. Vart försvann pragmatismen efter världskriget då?
Med åldern följer inte bara insikten att ha haft fel. Plötsligt får Björn Blomqvist börja vänja sig vid att inte längre alltid vara yngst när det gäller affärer och kanske inte ha någon att fråga om råd längre.
– Jag vill absolut inte låta kaxig men om man är någorlunda duktig på sitt jobb och hänger med i utvecklingen så gör åldern att tillgången på tydliga mentorer blir allt mindre.
Är du själv mentor till någon i dag?
– Nej, det är jag inte. Mest för att ingen frågat.
Björn Blomqvist lyfter också vikten av det dagliga samtalet och vikten av att bryta idéer och på huvudkontoret är det sällan tyst. Koncernchefen nämner särskilt sina dagliga samtalspartners i koncernstaben och direktörerna Lasse Karlsson, Malin Skogberg, Bobbo Donning och Robin Weiss.
Dessutom början han nu inse att mångårige mentorn och styrelseordförande Jukka Suominen, se artikel här, inte längre är ett självklart bollplank efter att ha lämnat koncernens styrelse vid senaste bolagsstämma.
– Visst lär jag kunna ringa honom framöver också men det är ju inte längre samma sak. Jukka blir svår att ersätta.
Det är svårt att låta bli i åldersfixerade Norden att ställa frågan om framtiden. Är pensionering något som alls finns på kartan?
– I mitt avtal står att jag har rätt att gå i pension när jag fyller sextio. Jag ser det inte som något slut utan mer som ett arrangemang som skapar möjlighet för något nytt. Jag har otroligt svårt att se att jag ska sluta jobba om tio år.
Fast en konkret sak som han, småningom, ser sig tvungen att hantera är vad som ska hända när han slutar.
– Det växer ju inte så mycket under täta granar och i min uppgift ingår att släppa fram de som en gång ska ta över. Sådant funderar jag endel på.
Fast det är ju strängt taget inte din uppgift?
– Kanske inte formellt sett men i praktiken har jag ett ansvar för att se till att det även finns interna kandidater.
Avslutningsvis går det inte riktigt att göra en intervju med Rederi Ab Eckerös vd utan att nämna köpet av ropax-färjan M/S European Endeavour som i ett slag fördubblar kapaciteteten för 25-årsjubilerande Eckerö Line. Björn Blomqvist & Co har identifierat lasttrafiken som ett viktigare tillväxtområde än passagerarna och har dessutom gjort verklighet av att flytta bort den tunga trafiken från centrala Helsingfors till Nordsjö där det nya fartyget ska lasta och lossa.
Blomqvist var också en av de första som använde uttrycket gentrifiering som något som förändrar verkligheten i storstäderna och som rederierna måste hantera. Det handlar enkelt uttryckt om social upprustning där områden som i dag är hamnar i framtiden kommer att förvandlas till högklassiga bostadsområden.
– Sådan långsiktig utveckling spelar en stor roll och därför arbetar vi för att ha ett alternativ till centrala Helsingfors, säger Blomqvist.
Det är också ett faktum att passagerarvolymerna mellan Estland och Finland inte längre växer lika mycket som förr och att resenärerna i allt högre grad utgörs av ester, européer och asiater.
– Vilket är väldigt positivt och skapar nya utmaningar. Vad vill de till exempel köpa ombord?
Det finns alltså gott om idéer och strategier att ta tag i och efter utflykten till London väntar mycket arbete med att sätta det nya fartyget i drift. Men först väntar mottagningen på Nautical dit han hoppas så många som möjligt av vänner och affärsbekanta kommer. Det lär finnas mycket att prata om!
