I dag är en dag att minnas tider som flytt och människor som skapat framgång och arbetsplatser hela Finland till godo. I söndags avled ålänningen Jan-Erik ”Janke” Johansson i en ålder av 81 år. Han var under mer än fyrtiotvå år centralt inblandad i den åländska sjöfarten där han som direktör för bland andra United Owners, United Lines, Rederi Ab Gustaf Erikson och United Shipping var med och gjorde åländsk lastsjöfart till en spelare att räkna med över hela världen.
I samband med mitt tidigare arbete som reporter etc på Ålandstidningen hade jag nu och då kontakt med Janke kring olika sjöfartsfrågor. Han var själv aldrig särskilt intresserad av att ställa upp och berätta om sina framgångar under sitt aktiva yrkesliv men när han sextiofem år gammal (år 2001) gick i pension tog han bladet från munnen och jag fick min intervju. Det blev ett långt och öppenhjärtigt samtal om konstruktionen av det åländska sjöfartsclustret, fotboll, Kuwaitkrisen, tidernas drömaffär och mycket mer. Janke var gentlemannen som hanterade allt lika noga. Hans kontaktnät sträckte sig från kontoret i Mariehamn (och stugan i Finström) till varenda hamn över hela klotet. Tack vare bland annat Jankes insatser blev åländsk sjöfart en viktig spelare.
Janke Johansson blev 81 år gammal och lämnar efter sig en stor familj vars liv nu blir mycket tommare. Närmast sörjande är hustrun Regina Johansson samt sönerna Christian Johansson och Ken Johansson med familjer. Begravningen äger rum i St Görans kyrka i Mariehamn lördagen den 22 oktober.
Här är reportaget som publicerades i Ålandstidningen i samband med att Janke Johansson pensionerades:
Janke har mönstrat av – efter 42 år inom shippingen
För Jan-Erik Johansson har summan av lasterna alltid varit kontant. Därför har han varit populär hos redarna när det gäller att som tjänsteman hålla i komplexa lastlinjer och se till att sista siffran i bokslutet blev svart istället för röd. Men nu har han mönstrat av och blivit pensionär efter 42 år inom shippingen.
I drygt 42 år har Jan-Erik Johansson ägnat sig åt att sköta fartyg som andra äger. Han har sett till så att ofattbara mängder skog har transporterats bort från Finland, att europeer fått frukt och fisk och att Saddam Hussein fick spö i Persiska viken.
Men vi tar det från början för Janke Johanssons livsgärning – hittills – har massor gemensamt med den utveckling Åland som sjöfartsnation genomgått under samma period.
Det började i Stockholm 1958 där han och hans trolovade Regina bodde och arbetade och trivdes – men längtade hem till Åland. Han sökte och fick jobbet som kontorist på United Owners. Där blev han fram till 1984 i olika positioner men i huvudsak som direktör eller vd. Jobbet gick i korthet ut på att se till så redarna som ägde United Owners; Lundqvists, Gustaf Erikson och Asta fick in mer pengar på sin trafik än de satsade.
De tre rederiernas fartyg trafikerade huvudsakligen i linjetrafik från Finland med tyngdpunkt på södra och västra Finland till Hamburg, Bremen, Amsterdam, Rotterdam och Lübeck.
– Jag insåg därför tidigt hur viktigt det var med språk för att kunna ta sig fram i affärslivet, konstaterar Janke Johansson.
Och fram gick det mestadels med god fart men i början av 1980-talet blev krisen inom finländsk sjöfart alltmer tydlig och bland redarna började diskussionen kretsa kring utflaggning av fartygen till billigare register (dagens situation är alltså långt ifrån ny; reds anm). Rederi Ab Gustaf Erikson gick i täten och flaggade ut sina kylbåtar till länder de flesta bara sett på karta.
Sydde ihop sin egen drömaffär
Då konstaterade man att det inte längre fanns möjlighet för bolaget att bedriva kontrakts- och linjefart på Finland med utflaggat tonnage och därmed försvann också basen för de tre rederiernas samarbete.
– Det som då knäckte sjöfarten var bemanningskostnaderna, slår Johansson fast och ger ett exempel:
– 1972 fick vi tre roro-nybyggen (Arona, Gunilla och Granö) som lastade cirka 3.500 ton och krävde 21 mans besättningar. Ombord på United Shippings minsta fartyg job- bar i dag tio man och kör 4.900 ton.
Det krävs inga stora finansiella insikter för att inse att skillnaden är rätt stor.
Bolaget som numera efter ett namnbyte hette United Lines fyllde inte längre någon funktion och lades i malpåse. Året var 1984 och Janke Johansson började vid sidan av roro-fartyg även befrakta kyllaster för Rederi Ab Gustaf Erikson. GE hamnade emellertid i stora ekonomiska svårigheter och Janke Johansson närde fortfarande drömmen om en comeback inom den del av shippingen han bemästrade allra bäst: kontraktstrafik med torrlastfartyg.
1990 lyckades han sy ihop sin drömaffär med hjälp av pengar från Birka Line och några till.
”Man ska veta vad man snålar på”
När Janke Johansson berättar gör han det lågmält och exakt. Det är förmodligen en yrkesåkomma efter alla de tusentals förhandlingar och beslut vilka alla tagna för sig inneburit finansiella risker av inte ringa karaktär.
Försöker alltså få honom ur balans:
En god vän sade en gång att redare kan vem som helst bli bara man är tillräckligt snål.
– Nja, så är det nog inte riktigt. Man ska veta vad man snålar på också. Naturligtvis ska man vara ekonomisk men också strategisk och modig. Det går väldigt snabbt att bli fattig då man har med fartyg att göra.
Bland förutsättningarna hade man lätt kunnat infoga tålmodig vilket ibland mer än något annat betalar sig i sista ändan. Ett av de sista avtalen Johansson var med och gjorde var när man mitt framför ögonen på konkurrenterna slöt ett flerårigt avtal med Korsnäs vilket säkrade sysselsättningen för tre fartyg. Kontraktet som började gälla den 1 januari i år tog 1,5 år att ro i hamn. Men från det att Janke Johansson första gången mötte den man nu gjorde affär med gick det hela 25 år.
– För så länge sedan träffade jag för första gången Lennart Jansson på kajen i Gävle och sedan dess har vi hållit kontakten. I dag är han distributionschef för hela Korsnäs, berättar Johansson.
Kriget i Kuwait räddade kassan
Men tillbaks till slutet av GE-perioden. Janke Johansson jobbade då hårt tillsammans dåvarandevd VD Bo Limnell med planerna på att återuppliva en stark åländsk roro-flotta. Tillsammans lyckades de ta fram förmånliga nybyggnadskontrakt, ordna finansieringslöften och sysselsättning samt få till stånd en vettig dialog med Birka Line.
I slutet av 1990 blev affären verklighet och det som i dag är United Shipping skapades av ms Degerö (som kom från Gustaf Erikson) samt några tusen ton stålplåt som så så småningom skulle bli fartyg i Norge.
Alltid på jakt efter nya laster var emellertid Janke Johansson bekymrad över Degerö som blev öppen på kontinenten samma dag som United Shipping-affären gick i lås. Marknaden var dålig och det såg mörkt ut med intjäningen. I och för sig hade man ju gått in i affären med öppna ögon men kul var det ju inte.
Det var fredag och timmarna rann iväg på kontoret.
Plötsligt rasslade telexen. Kriget om Kuwait hade börjat. Engelska försvarsministeriet behövde tonnage.
Bästa affären från stugan i Finström
Innan måndagen kom hade Janke Johansson från sommarstugan i Bastö gjort sitt livs kanske bästa affär och befraktat Degerö i Natos tjänst. Man fick betalt i klumpsumma och de finansiella bekymren för United Shipping var ett bra tag framöver överståndna.
– Fast det var ingen enkelt befraktning med alla specialvillkor att hålla reda på, krigsförsäkringen att förhandla fram, få besättningen att stanna kvar ombord och allt på begränsad tid.
”Fixen” blev till sist klar på bekostnad av ordningen i sommarstugan vars golv fick tjänstgöra som skrivbord när det lilla telefonbordet inte räckte till.
– När fartyget väl var lastat fick vi stränga order att inte berätta för någon var hon befann sig. Sekretessen skulle vara total. Men vi berättade ändå för de anhöriga, minns Johansson.
Med på den resan följde även ett halvt dussin brittiska officerare för att se till att allt gick som det skulle.
Hur swimmingpoolen bytes ut mot bubblor
Efter den resan stundade helt andra tider. Nu började det långsiktiga jobbet med att bygga upp en ren industrishipping för att långsiktigt tjäna pengar. I dag är United Shipping ett helägt dotterbolag till Birka Line och uttalat det ”andra benet” inom koncernen.
– Filosofin för United Shipping är att vi med hjälp av långsiktiga, fleråriga kontrakt ska ägna oss åt säker och lönsam shipping, sammanfattar Johansson.
Konstruktionen av United Shipping som han till en början ledde på egen hand har gjort att intresset för projektledning vuxit. Från att ”bara” ha ägnat sig åt själva linje- och lasttänkandet fick han som under de sex första åren enda anställd på United Shipping se till att alla delar blev bra. Från de inledande samtalen med lastägare, varv och finansiärer till dagen då gudmor välsignade fartyget. Under Janke Johanssons ledning har två serier nya roro-fartyg sett dagens ljus från Fosens Mek. Verkstad på Fosenhalvön utanför Trondheim.
Även här fick han och hans män ta strid mot de inte så sällan rätt principfasta sjöfacken. För i och med att de senaste fartygens bruttotonnage skulle överskrida 8.000 krävde reglerna en swimmingpool på däck. Trots att fartygen skulle trafikera huvudsakligen på Kemi och Uleåborg där utomhustemperaturen inte direkt uppmuntrar till badliv.
– Till sist lyckades vi dock få dem att gå med på att istället installera en bubbelpool i anslutning till besättningens bastu vilket alla är glada för i dag. Men det visar att systemet inom sjöfarten fortfarande är ganska stelbent.
Ingen tröskelfråga med finländsk flagg
När han nu dragit sig tillbaka som pensionär gör han det med förvissningen att rederiet är i god balans. Under de inledande åren 1991-1993 var det inte så. Långt därifrån.
– Särskilt när tiderna är dåliga gäller det att ha förtroende hos finansiärer som heller inte blir nervösa för snabbt, konstaterar han.
Fast en sak är han fortfarande bekymrad över: sättet på vilket sjöfarten behandlas i Finland.
– Det är nog tvunget för landet att hålla villkoren på en konkurrenskraftig nivå. Om man vill ha fartyg under finländsk flagg.
Är det viktigt det, tycker du?
– Nej, det är ingen tröskelfråga. Blir det tvunget så är det helt i sin ordning att flagga ut fartygen. Om detta är nödvändigt för att klara sig i konkurrensen. Att segla är nödvändigt för ett rederi.
Men du har aldrig hotat med utflaggning offentligt, vilket många andra som jobbar inom rederier gjort?
– Vi har ju den stilen inom koncernen. Vi diskuterar såklart sakerna internt hela tiden men går inte ut offentligt så snabbt. Och man hotar ju inte med utflaggning så många gånger. Till sist tar ju ingen en på allvar.
Och däri finns kanske hemligheten bakom framgångarna. Att i alla lägen ta alla saker på lika stort allvar. Oberoende om det gäller att bygga och befrakta fartyg, sköta om äldsta barnbarnets kanin eller – vilket sker alla år – ordna valborgsbrasa för hela kvarteret.
Vilket Janke nu får ännu mer tid över för.
/Jörgen Pettersson
Personligt
Namn: Jan-Erik ”Janke” Johansson
Ålder: 65
Familj: hustrun Regina Johansson, sönerna Christian Johansson och Ken Johansson med familjer. Hemma från: Finström, Tjudö, liksom hustrun. Karriär: Sedan 1 januari 1959 centralt inblandad i åländsk sjöfart via United Owners, United Lines, Rederi Ab Gustaf Erikson och United Shipping. Övriga intressen: golf och familjen, läsning, ”har alltid varit tokig i att läsa”, tidigare även fotboll.
Laster: Camel utan filter.
Språk: svenska, engelska, tyska och finska. Utbildning: Folkhögsskolan, handelsskola i Helsingfors, Handelsinstitutet i Åbo och färdig merkonom år 1957.
Kuriosa: tog som lagledare upp IF Finströmskamraterna i Finlandsserien 1964. Det var första gången ett åländskt fotbollslag satte foten så högt upp i fotbollens finrum. Finlandsserien var då landets näst högsta serie.
Framtidsplaner: ska lära sig datorn ordentligt, har hittills klarat sig utan. ”Men framförallt ägna mer tid åt familjen som kommit i kläm många gånger under årens lopp.”
