Emil Weyand, 31, från Mariehamn satte för första gången någonsin sin fot på japansk mark i mars i fjol. Sedan dess har han bara varit hemma några veckor på sommaren och över jul. Hans uppdrag har bestått av att elektrifiera delar av den tyska lyxkryssaren AIDAprima för Ecomars räkning.
Det är långt borta från Mariehamn när man landar i Nagasaki, en stad som är mest känd för atombombssprängningen 1945 och som i dag utvecklat en varvsindustri med världen som marknad. Vardagen är inte precis vad en åländsk kille är van vid.
– Jag hade massor av förutfattade meningar om Japan och människorna som bodde där när jag landade. Och ja, nästan alla visade sig vara felaktiga.
Det finns gott om kulturkrockar i den internationella sjöfarten. Därför kan det inte nog understrykas hur viktigt det är att redan i skolbänken lära sig hur andra kulturer och människor fungerar.
– Fast sist och slutligen är det inte så hemskt stor skillnad på folk, oberoende var de kommer ifrån, tillägger Weyand.
Lika stort som Mariehamn
Att han åkte till Japan berodde på att FCR Finland hade hand om elarbetet på det tyskägda kryssningsfartyg AIDAprima som beställts från Mitsubishi Heavy Industries i Nagasaki. Varvet som till sin yta är lika stort som Mariehamn har tiotusentals anställda och bygger mestadels tankers, krigsfartyg och konventionella lastfartyg. Kryssningsfartyg är något nytt för dem och därför kallades flera finländska företag in, bland andra FCR. Från början var tanken att Emil Weyand skulle stanna några månader och sedan återvända.
Så blev det inte. Projektet växte och växte och snart blev Emil Weyand projektledare och chef för trettiofem man som dagarna i ända drog kablar och svetsade.
Aldrig vara bufflig
För att bygga kryssningsfartyg krävs ofantliga mängder information, ritningar, stål och kablar. Bara stålritningarna utgjorde 1.500 sidor – det mesta på japanska…
– Vi har i stort sett alltid tolkar med oss. Arbetsspråket i vårt kontor är mest finska men på varvet är det japanska som gäller, säger Emil Weyand.
En av de viktigaste sakerna att tänka på, tycker Weyand, är att ta det piano även när det uppstår utmaningar.
– Det gäller att aldrig vara bufflig. Här är alla väldigt ödmjuka, även de allra högsta cheferna. Jag har aldrig sett någon vara irriterad eller arg. Vad som än händer gäller det svälja förtreten och fortsätta, lugnt och sansat, säger han.
Utmaningar är därmed till för att hanteras. När det till exempel visade sig vara komplicerat att skriva ut ritningar eller få fram särskilda verktyg löste Emil Weyand problemet på egen hand.
– Det blev www.amazon.com. Därifrån köpte jag grejer som saknades, bland annat en stor A0-skrivare. Det var nödvändigt, ett tag var det alltför svårt att få fram ritningar och så kan man inte jobba.
Maten är toppklass
Vid sidan av Emil Weyand finns estniske projektledaren Rainer Oeselg. Största delen av arbetsstyrkan är ester och de bor i små hyreslägenheter eller hotellrum i Nagasaki.
– Allt är väldigt litet. Mitt hotellrum gick knappt att vända sig i men var fräscht och rent i övrigt, säger Weyand.
Utländska bolag har inte rätt att hyra lägenheter i Japan varför allt måste ske via agenturer eller varvets kontakter.
Från hotellet till jobbet är det knappt två mil men tack vare en färjförbindelse gick det ändå rätt snabbt att ta sig till arbetsplatsen. Så mycket fritid blev det inte. Jobbet pågick sex dagar i veckan. Middagen intogs på stan på kvällen och lunchen utgjordes oftast av medtagen lunchbox.
– Jag gillar japansk mat. Sushi och fisken och köttet, allt är vällagat och smakrikt!
Vill blanda teori och praktik
Det första fartyget levererades i mars till den tyska beställaren, bygget av nästa pågår och Emil Weyand är tillbaka i Japan för att göra samma sak en gång till.
– Fast den här gången blir det nog mycket enklare. Jag lärde mig rätt mycket det första året, säger Weyand.
Innan Emil Weyand landade i Japan gick han maskinteknikprogrammet vid Högskolan på Åland. Han studerade energi- och fartygsteknik och jobbade sedan något år vid Ålands sjöräddningssällskap innan Ecomar kom in i bilden.
– Jag ville egentligen inte bli maskinist, jag är för mycket teoretiker för det. Helst får det vara en blandning mellan praktik och teori och där är jag just nu.
Fotnot: Den här texten var också publicerad i Ålands Sjöfart 2/2016.
