Jonas Svenblad är an av många ålänningar som i dag arbetar i offshorebranschen på Nordsjön, Ålands Sjöfart träffar honom när han är ledig från sin oljerigg i Norge.
Ända sedan tonåren har Jonas Svenblad drömt om att jobba på oljerigg i Norge. Pengarna och äventyret lockade. Efterhand insåg han att det var som med kamelen och nålsögat. Omöjligt. Han släppte drömmen. Då hände det.
Katterna stryker runt i huset på Nåtö. Lugna och långhåriga. Ett lugn som också finns hos husse Jonas Svenblad. Trots att han har många projekt på gång. Vid sidan av arbetet på den svenska oljeriggen i Norge driver han två företag hemma på Åland. Ett i egen regi och det andra tillsammans med tre andra delägare.
– Det har blivit för mycket tidvis, men jag har dragit ner på arbetet i det egna företaget. Och den stora fördelen med att driva eget är att det är mer flexibelt, särskilt när det än så länge är en deltidsyssla, säger han.
Började i kryssningsbranschen
Jonas Svenblad började sin karriär till sjöss år 1995 på kryssningsrederiet Star Cruises i Sydostasien. På den tiden var det många ålänningar som jobbade inom företaget eftersom det hade köpt upp tidigare Slitefartygen Athena och Kalypso två år tidigare. Överlag var kryssningsbranschen mer lockande då.
– Nu börjar ålänningarna alltmer dra sig ur och gå över till offshore. De flesta jag känner har gått över till riggar. Arbetstiderna är mycket bättre. Det är kortare tider borta hemifrån åt gången. Och överlag bättre betalt.
Hårt på Nordsjön
Själv bytte han jobb 2001 då han fick en tjänst på en offshorebåt i Nordsjön. Ett AHTS- (icebreaking anchor handling tug supply) fartyg.
– Oljeplattformarna i det området var fästa med ankarkättingar. Vårt jobb var att flytta på dem eller få dem i rätt position. Varje kätting ringlar en kilometer ut på botten och väger omkring tio till femton ton.
– Nordsjön kan vara riktigt hård. Som värst har jag upplevt 17-18 meter stora vågor. Båten var bara 77 meter lång så vågornas höjd är en fjärdedel av båtens längd. Du kan tänka dig att det gungar.
Han kände sig ganska liten i den stunden. Med vågor så stora att man inte kunde se toppen på dem för att bryggtaket var i vägen för sikten.
– Jag har aldrig varit rädd och är som tur är inte så värst sjösjuk. Men det är svårt att jobba när man måste hålla i sig hela tiden. Ändå måste man, mycket kan hända med elen när det är ett så extremt väder.
Kort jobb i Mexiko
Det blev två år ombord innan han gick tillbaka till kryssningsbranschen och jobb på Silja Symphony. Där var han till 2006 då han fick jobb på Stena drilling på en rigg utanför Mexiko. De flesta riggar är flyttbara eftersom branschen består av korttidskontrakt och det inte är säkert att de kan vara kvar i ett land efter det. Kontraktet för den här riggen gick ut bara ett år senare och nästa kontrakt skrevs i Nigeria.
– De försökte locka med högre lön men en kollega ombord från Sydafrika avrådde mig att åka. Att inte ens han ville jobba närmare hemmaplan var en varningsklocka för mig.
Jobb med livet som insats
Han kontrollerade villkoren och insåg att säkerhetsrisken var enorm.
– När man borrar uppstår det gas och gnistbildningar i närheten är verkligen inte bra. Tänk då att där kommer de klättrande upp på anläggningarnas ben och skjuter.
– Det händer också att anställda blir tagna som gisslan under bussresan till hamnen. Och den hamn man ska utgå ifrån, Port Harcourt, sägs vara världens farligaste hamn.
Han skakar bestämt på huvudet.
– Visst vet man att det finns risker i det här jobbet. Men det där är det inte värt, hur bra betalt det än är, säger han.
Släppte Norge
Att jobba i Norge hade varit en dröm ända sedan tonåren. Men nu hade han insett hur omöjlig den drömmen var.
– Alla vill till Norge. Men norrmännen går nästan alltid först. De står på kö för att få komma till egna vatten och förmedlar jobb till varandra, de flesta rekryteringarna går genom kontakter. Så även om du har varit på rigg i 20 år får du inte jobb i Norge.
I stället gick han i land. La drömmen på hyllan. Satsade på det egna företaget Cview marinservice och jobbade med att CE-märka fritidsbåtar och som konsult för produkttester av elmotorer och transformatorer. Han startade också upp företaget Ecomar tillsammans med tre andra delägare, de är konsulter inom energibesparing och gör maskin- och elinstallationer på fartyg.
Allt rullade på riktigt bra och livet hade kunnat fortsätta så. Tills den där dagen då telefonen ringde.
Nya riggar
Jonas Svenblad blev kontaktad av en vän som jobbade för det svenska företaget Floatel. De gjorde något så ovanligt som att bygga två nya oljeriggsanläggningar. Det var de första nybyggena bland flytande bostadsplattformar på cirka 20 år. Han fick frågan om han ville vara med och bygga den ena under ett år i Singapore.
– Jag tackade nej med tanke på företagen och mitt liv på Åland. Men sen blev det klart att den ena skulle på kontrakt till Norge. Då ringde de igen.
Det var inte svårt att bestämma sig.
Långa pass
Oseberg fältcenter ligger i Nordsjön vid Norges västkust. För att komma dit flyger Jonas Svenblad till Bergen. Därifrån tar en helikopter honom 100 kilometer västerut till oljeriggen. På plats jobbar han 12 timmars skift som elingenjör.
Första veckan jobbar han natt och kliver på passet kl. 19 .00 och av kl. 07.00. Andra veckan byter han och jobbar 07.00 till 19.00. En växling som ställer till dygnsrytmen ordentligt.
Livet ombord på riggen består annars av träning varje dag i gymmet, att umgås med kollegorna, spela pingis och tevespel och gå på bio. På lördagen och söndagen är det bingo och det serveras alkoholfritt öl och vin.
– Precis som inom kryssningstrafiken är det en nolltolerans mot alkohol. Men på ett kryssningsfartyg finns tillgång till alkohol vilket leder till att det händer att personal bryter mot reglerna. På en oljeplattform går det inte att få tag på alkohol, säger Jonas Svenblad.
Policyn är viktig med tanke på säkerheten. Går något fel kan det sluta riktigt illa. Jobbet är bitvis hårt och riskabelt.
– Men jag trivs. När jag går av ett skift är det skönt att komma hem. Men när jag har varit ledig en period vill jag iväg och hugga i, säger han.
Många kurser
Lockelsen i Norge då? Vad består den av? Framförallt handlar det om anställningsvillkoren. När en vanlig arbetstid internationellt är att jobba fyra veckor och vara ledig fyra jobbar arbetskraften i Norge två veckor och är ledig fyra. Under den lediga tiden hålls nästan alltid någon obligatorisk utbildning iland som är mellan en och tio dagar lång.
– Norrmännen är tokiga i utbildning. Under året kommer jag att ha gått nära 30 kurser. Dels för att säkerhetsreglementet kräver det, som elingenjör uppdateras man hela tiden inom vårt elområde. Men också i kurser i socialt samspel. Det kan bli lite mycket kan man tycka, det mesta är ju sunt förnuft.
Hög lön
Årslönen ligger på över 100.000 euro. En summa som är lägre än i Mexiko och ännu lägre än i Nigeria och Angola, men extra lockande med tanke på att det handlar om fyra månader i tjänst på ett år. Den norska skatten ligger på upp till 40-45 procent.
– Det gör att jag i princip inte behöver skatta på Åland. Men jag tycker att systemet är lite knepigt. I Sverige skattar man femton procent som utländsk anställd. Då kommer skatten utöver det, det egna samhället till godo. Jag skulle önska att det var så i mitt fall, säger han.
Siktar på Åland
Även om Norge var en dröm kommer den inte vara i evighet. På sikt tänker han sig att kunna jobba heltid med Ecomar. Han ser sig om i vardagsrummet i det ombonade huset. Att vara närmare hemmet lockar.
Men det är inte utan tvekan.
– Tanken att jobba nio till fem känns svår. Jag är van vid att jobba hundra procent när jag är på plats, men så fort jag kliver av ett pass är jag ledig. Jag släpper jobbet helt. Men om du jobbar som egen företagare på heltid är du aldrig någonsin ledig, du kan aldrig släppa tanken på jobbet.
Han funderar en stund.
– Jag har alltid jobbat för att vara ledig. Det är en särskild livsstil. En gång sjöman alltid sjöman, antar jag, säger han och rycker lätt på axlarna.
Kanske det är så den där lugna kärnan har uppstått.
