Mariella är ett fartyg som många färjenördar, resenärer och branschfolk har känslor för. Hon har envist trafikerat Stockholm-Åland-Helsingfors i 35 år. Hon blev en del av stadsbilden i båda huvudstäderna och satte en helt ny standard på Östersjön när hon levererades och hennes eftermäle kom att påverka hela färjetrafiken och även kryssningsbranschen.
Jag vet inte om är ödets ironi att jag skulle intervjua Viking Lines styrelseledamot Nils-Erik Eklund, son till pionjären till Gunnar Eklund på samma datum som Mariella levererades till SF-Line för 36 år sedan, 1985. Men jag intalar mig själv att det måste vara ödet.
Mariella var ett speciellt fartyg, det märker jag direkt när jag sätter mig ned med Nils-Erik. Han får den där nostalgiska blicken då han beskriver processen innan beställningen av fartyget var ett faktum:
– Vi byggde upp så kallade “mock-up”-hytter, buffétlinjer etc på Hotell Park Alandia där vi testade våra nya koncept. De kockar och housekeeping-personal som deltog i testen fick till slut jobba ombord på Mariella. Vi genomförde noggranna kundundersökningar och vi var noga med att involvera ombordpersonal och befäl så att fartyget skulle bli så lättarbetat som möjligt.
Nils-Erik Eklund hade några år tidigare fått rollen som biträdande direktör för SF-Line och det här projektet var hans första nybygge där han hade en aktiv roll i planeringen. SF-Line hade två varv som konkurrerade om kontraktet för Mariella: Det ena var Wärtsilä i Åbo och det andra Valmet i Helsingfors. Wärtsilä erbjöd en modifierad version av Silja Lines Helsingforsfartyg och Gunnar Eklund som var van att få fartygsbeställningarna på sitt sätt avböjde erbjudandet. Valmet i Helsingfors hade aldrig tidigare byggt passagerarfartyg men deras förslag hade, enligt Nils-Erik en mycket modernare skrovform. Passagerarkapaciteten och layout var mer eller mindre densamma som den slutgiltiga designen:
– Det var i grunden två helt olika fartyg, det som Wärtsilä hade att erbjuda var en modifierad version av Silvia Regina och Finlandia. Gunnar hade frågor om skrovets utformning, framförallt bogkonstruktionen som tidigare hade haft problem under hög fart. Valmets förslag innehöll ett modernare fartygsskrov och hade den kapacitet som vi var ute efter. Men i slutändan så föll det på att dödvikten inte motsvarade våra krav och det faktum att Valmet hade en begränsad erfarenhet av att bygga passagerarfartyg i den här storleken.
Kontraktet gick i slutändan till Wärtsilä, notan för fartyget hamnade på 427 miljoner mark (cirka 153 miljoner euro idag). Kontraktet skrevs i september 1983.
Att Mariella blev en succé är nog en underdrift. Hon var det första fartyget i finlandstrafiken som hade hyttplatser för nästintill alla passagerare och en layout ombord som fortfarande används på olika nybyggen i Östersjön.
– Mariella var fullbokad under hela hennes första år i trafik, och det slog alla våra lönsamhetskalkyler och förväntningar, säger Nils-Erik Eklund.
Fartyget satte en helt annan standard vad gäller trafiken mellan Sverige, Åland och Finland och det skapade ringar på vattnet utanför Norden:
– Carnival Cruise Lines hämtade en inspiration från Mariella vad gällde materialval, färgkombinationer osv för sina nybyggen. Royal Caribbean Cruise Line tog inspiration till sitt nybygge Sovereign of The Seas. Men det var såklart i mycket större skala än vad som var möjligt på Mariella.
Mariella tog över stafettpinnen som världens största bil- och passagerarfärja efter den bittra rivalen Silja Lines fartyg m/s Svea. Hon hade levererats tidigare samma år. Jämfört med tidigare generationer av färjor så var Mariella en gigant med sin bruttovikt på 37.799 Bruttoton och längd på 175 meter. I svensk media florerade en debatt om hon helt enkelt var för stor för Stadsgårdskajen i Stockholm och att hon skulle förstöra stadsbilden. Men det visade sig i slutändan att hon blev en permanent del av stadsbilden och kom att bli uppskattad.
Nils-Erik berättar om vad som var huvudfokuset när man planerade fartyget:
– Ett av fokusen under projekteringen var att erbjuda den absolut bästa konferensprodukten på Östersjön och det största utbudet av unika restauranger och barer ombord. Jag gjorde flera studieresor ute i Europa där jag besökte hotell, restauranger, konferensanläggningar och även internationella kryssningsfartyg i Karibien.
Ett annat perspektiv som var viktig enligt Nils-Erik var layouten av alla restauranger, barer och butiker och att det skulle vara lätt för passagerare att hitta ombord:
– Robert Tillberg ritade fartygets olika interiörer, han hade tidigare varit med och designat interörerna till Turella och Rosella. Han utgick från ett koncept eller färgval och hade det som en röd tråd i alla de olika restaurangerna.
Det var även Robert Tillberg som hade den briljanta idén om det tre däck höga atriumet:
– Öppningen i taket vid lobbyn med tillhörande glasskulptur med förgyllt stål var Roberts idé. Han såg det som en “fyr” för passagerare som kunde använda den som referenspunkt när de rörde sig i fartyget.
Robert Tillberg är en svensk skeppsdesigner, född i Kalmar som startade det maritima designföretaget Tillberg Design. Han är mannen bakom inredningen till flera kända kryssningsfartyg och färjor som till exempel: RMS Queen Mary 2, Crystal Symphony och Svenska Amerika Linjens Kungsholm som var hans första stora projekt. Han var även flitig med att designa fartyg åt SF-Line som Marella och Rosella. Han avled 2013.
En sak som den äldre skolans sjömän brukar säga är att fartyg har en personlighet och själ. Jag skulle nog påstå att det ligger något i det. Speciellt för äldre generationer färjor, det stämmer på Mariella också. Det kan vara allt från hur hon stampar i hög sjö, hur hon vibrerar, dofter av gammal cigarettrök som fortfarande sitter i väggarna blandat med rengöringsmedel och diesel. Ljudet av alla glada passagerare och hennes dova motorljud. Nils-Erik håller med i beskrivningen men flikar in, med vad han menar är det viktigaste:
– Besättningen. Det är de som gjort vad Mariella är i dag. De är de som möter passagerarna varje dag och de är stolta över sin arbetsplats.
Mariella trafikerade envist mellan Stockholm och Helsingfors. Genom finans- och varvskriser, konkurser inom Viking Line, Estoniakatastrofen och mycket mer. Men det var en pandemi som till slut blev spiken i kistan.
Jan-Tore Thörnroos från Brändö är en erfaren skeppare inom Viking Line och har tjänstgjort som olika grader av styrman på Rosella och som till slut blev ordinarie befälhavare på Mariella i juni 1994. Han minns hur hon satte en ny klass på Östersjön, både tekniskt och servicemässigt:
– Mariella var verkligen i en klass för sig, hennes restauranger och framförallt restaurangen Bellman var helt fantastisk. Lobbydäcket med öppningen i taket med glasskulpturen var helt magnifik, man hade ju inte sett något liknande tidigare på Östersjön.
Något som utvecklades snabbt under 1980-talet var den tekniska biten.
– Tekniken på bryggan var ju också något helt nytt och hon var ju SF-Lines första fartyg med inbyggda bryggvingar och stabilisatorer, vilket gjorde henne stabil i sjön. Det gällde även i hårt väder även fast vi drog ned farten till ungefär 12 knop. Hennes bog var väl kanske inte den smäckraste, säger Jan-Tore.
Fartyget blev en succé och samarbetspartnern Rederi AB Slite beställde ett systerfartyg som fick namnet m/s Olympia. Men SF-Line hade fortfarande massor med idéer som man inte lyckades få med i slutprodukten. Så alla dessa idéer hamnade i ett sidoprojekt som kallades för “Projekt Lillasyster”:.
Nils-Erik Eklund berättar:
– Vi hade så mycket idéer som aldrig kom med i slutprodukten så vi sparade dessa till ett sidoprojekt som vi döpte till “Projekt Lillasyster”. Det som slutligen blev av det här nya projektet var systerfartygen Isabella och Amorella som byggdes nere i Brodosplit, Kroatien.
Cinderella är ett fartyg som Viking Line egentligen inte hade planerats att bygga tills Wärtsilä kontaktade SF-Line om att det fanns en “plats” ledig på varvet och erbjöd SF-Line att bygga ett fartyg:
– Det tar i regel två år att projektera ett fartyg, men eftersom vi hade så goda erfarenheter från bygget av Mariella såkunde vi korta ner planeringsperioden till ett år.
Gunnar Eklund var en visionär vad gäller färjetrafiken mellan Sverige och Finland. Redan några år innan han startade upp Vikinglinjen med s/s Viking föddes idén:
– När Gunnar arbetade på ett fartyg, några år innan Vikinglinjen och han såg hur intensiv trafiken var mellan Dover och Calais i engelska kanalen så hade han visionen redan då att starta upp färjetrafik mellan Roslagen, Åland och Finland. Men folk trodde ju att han var galen. Gunnars filosofi vad gäller färjdesign har alltid varit att en färja ska vara som en damsko: Liten på utsidan, men rymlig på insidan.
Det där sista stämmer ganska väl på Mariella ändå. Jämfört med dagens jättar på Östersjön som kommande Viking Glory och Silja Serenade så framstår Mariella som en plutt i jämförelse. Men jag minns ändå sista gången jag klev ombord på Mariella i december 2019, precis innan pandemin var ett faktum, att jag blev lika hänförd av hennes infodäck med sin öppning i taket och all marmor och mässing som så många gånger tidigare.
Gunnar Eklund var nog inte helt fel ute ändå.
Lycka till nu m/s Mariella (eller ska jag säga m/s Mega Regina) i dina nya hemmavatten utanför Italien. Du är saknad av många.
På den här länken kan du lyssna på befälhavaren Stefan Karell som kör ner Mariella till Medelhavet. Intervjun är gjord av Ålands radio.
