”Om jag skulle vilja byta till en större båt? Aldrig i livet. Jag har prövat på sådana också och Rosella är bäst!”
Tanja Lepistö tvekar inte när hon och hennes arbetskamrater på intendenturavdelningen berättar om sina vardagar ombord på en av färjtrafikens lasthästar. Rosella må vara lite till åren (byggd 1980) men i likhet med ädelt vin hänger hon med och blir till och med bättre!
Ålands Sjöfart träffar fyra kvinnor ombord på Rosella samma dag som den värsta snöstormen på 105 år slog till mot Stockholm. Med servicetanke och kundomsorg i ryggmärgen gick därför en del av samtalet åt till att resonera om vilka förseningar som var att vänta och nödvändigheten att vara rädda om sig själva och varandra i snökaoset.
”Det är så det är här ombord, vi har blivit som en stor familj och det gör att man bryr sig om varandra”, förklarar kallskänkan Carita Holmén från Jomala.
Hon har jobbat ombord på Rosella i nio år men har sammanlagt tjugofem år till sjöss på sitt cv; sjutton år på Birka, något år på landskapsfärjorna och lite på landbacken. Fast hennes bästa tid är nu.
”Här finns gemenskapen och här är nära till allt; fikarummet, god mat och många vänner. Jag trivs extremt mycket bättre än i land.”
Som kallskänka har Carita Holmén (minst) fyra olika arbetsplatser ombord och flextider. Hon har fyra arbetskamrater per vakt och de styr sin egen tid utifrån behovet, alltså hur många passagerare som är med ombord. Under de år Holmén jobbat till sjöss har uppgifterna förändrats rejält. Högre krav och större effektivitet och mindre ledigheter är exempel på rationaliseringar men inte egentligen försämringar.
”Det är till exempel aldrig tråkigt ombord och vi ser alla till att hjälpa varandra där det behövs. Dessutom blir det trist om det inte händer så mycket”, säger Holmén.
Mot den bakgrunden gör det inte så mycket att de åtta timmars dagar som alla hade förr i dag är tio och en halv timme långa. Det är också mycket som förändrats till det klart bättre.
”Förr stod kockarna alltid i byssan, långt från passagerarna. I dag står man allt oftare ute bland resenärerna och fixar till maten. Det kan vara lite kaotiskt under sommaren men det är också sko”j, säger Carita Holmén.
Nolltolerans ombord
I dag är alkoholkonsumtionen bland de som jobbar ombord försumbar jämfört med förr. Efter Estoniakatastrofen skärptes alla säkerhetsbestämmelser och numera är det nolltolerans som gäller.
Maria Asplund Mäkinen har läst företagsekonomi och är utbildad massageterapeut och jobbar i cafeterian. Maria bor i Skövde och har jobbat tretton år på Viking Line. Hennes arbete är vecka/vecka och hon och stortrivs ombord.
”Det är på ett bra sätt som ett andra liv och en andra familj. Här finns alla och vi är tajta med varandra; vi har till exempel ’syskon’, ’kompisar’ och ’mamma’”, säger Maria och ler brett mot Lillan Milovanski som jobbat över tjugo år på den här linjen och har järnkoll på allt och alla.
Lillan bor också i Jomala och jobbar som försteman i buffén och är cateringspecialist men har också en examen för kassa/bar från Ålands hotell- och restaurangskola samt är utbildad merkonom från Ålands handelsläroverk med marknadsföring som huvudämne.
Lyxigt med egen tid
Vilka är då alla dessa fördelar förutom det uppenbart schyssta klimatet sjöfolket emellan. Gymmet är välanvänt, dagrummet och bastun likaså men Tanja Lepistö har sin egen favorit:
”Det är faktiskt väldigt lyxigt att efter arbetsdagen gå till sin hytt, stänga dörren, lägga sig på sängen med händerna på magen och bara njuta av den egna tiden.”
Tanja som är från Mariehamn men snart Houtskärsbo är utbildad kock och har examen från kassa/bar på Åland samt restonom från Vasa. Hon jobbar tio dagar och är tio dagar ledig och är oftast i taxfreeavdelningen där man i dag är mer säljare än försäljare. I takt med att lönsamhetskraven skärpts har allt mer fokus lagts vid merförsäljning.
”Man får också vara beredd att flytta runt till olika avdelningar där det behövs folk”, säger hon.
Den största fördelen med sjölivet är för henne de långa och sammanhängande ledigheterna som systemet tio/tio innebär. Tanja har testat att jobba i land, i receptionen på hotell Savoy, men det passade inte henne.
”Tio dagar ledigt betyder stor frihet”, sammanfattar hon.
Organiserat kaos
Ombord på Rosella jobbar i runda slängar 73 personer per vakt, mer under högsäsong. Könsfördelningen är i stort sett 50/50 med mer män på däck och i maskin och mer kvinnor på servicesidan. Fast detta har också ändrats över tid. I dag förekommer det kvinnor på däck och i maskin och i stort sett står endast män i disken vilket inte var vanligt förr. Allt oftare ser man också kvinnor i det varma köket som traditionellt sett varit manliga arbeten. Yrkena är i sig inte längre så könsstyrda, utan det har ofta att göra med att tjänsterna är tungarbetade och fysiskt krävande.
”Det var inte så vanligt förr med manliga städare eller kvinnliga kockar”, säger Carita Holmén.
Lillan Milovanski beskriver arbetet som ett ”intensivt flow” där det aldrig står still.
”Vilket är bra, det är som allra roligast när det händer mycket.”
Ombordverksamheten har effektiviserats och rationaliserats vilket ställer höga krav på förhandsarbete och planering för att allt ska löpa smidigt. Dessutom måste man alltid ha en ”plan B”, vilket är nödvändigt i en bransch där man måste agera pronto – och ibland mitt ute på havet.
”’Organiserat kaos’”, brukar vi kalla det, det jobbar man bäst i, säger Tanja Lepistö.
