Tack vare den åländska sjöfarten växte ett samhälle upp som i dag består av 30.000 ålänningar och 2.600 företag. Här är arbetslösheten låg och framtidstron stark. Fast det har inte skett automatiskt och av att känna sin historia är det lättare att stå redo för i morgon. Ålandsbanken fyller 100 år i år och firade i går med att släppa sin stora historik som skrivits av Joakim Enegren som driver egna bolaget Enegren Content samt RBK Communication som producerat materialet och levererat ett praktverk.
Boken ”Sanningen om Ålandsbanken. 100 berättelser genom 100 år.” är 164 sidor storytelling och långt ifrån den schablonmässiga företagshistoriken där kronologin styr och innehållet i bästa fall blir tråkigt men oftast oläsligt. Bankens övergripande idé när det gäller företagande är att man går sin egen väg och det har Joakim Enegren gjort i sitt arbete med att berätta en historia som innehåller miljoner stigar. Han har lyckats hålla en röd tråd trots att det ofta måste varit oerhört lockande att skriva mer snarare än mindre. Det är författarens och reporterns ständiga dilemma, vad ska berättas och vad kan vänta? Det är inte alltid lätt att minnas att det man inte skriver är det få som saknar. Enegren har skickligt undvikit dessa alla skrivares fallgropar.
Ålandsbanken kallades länge för redarnas bank vilket var både bra och dåligt för affärerna men eftersom det alltid är sista raden i resultaträkningen som räknas slår historiken fast att utan en stark redare hade banken troligen inte funnits. I berättelse nummer nio porträtteras segelfartygskungen Gustaf Erikson och beskrivs som mannen som räddade banken. Det hände sig i början av 1930-talet och Ålandsbanken hängde på repen efter misslyckade affärer kring en ångsåg i Haraldsby med kopplingar till Ålandskungen själv – Julius Sundblom som var ordförande i förvaltningsrådet och i allt övrigt landskapets ledare. Kreditförlusterna tornade upp sig och Helsingfors aktiebanks rovfåglar cirklade runt den tynande Ålandsbanken. Då skred Gustaf Erikson till verket:
”Skeppsredaren Gustaf Erikson hade redan tidigare ägt ett knippe aktier i Ålands Aktiebank. För att bli kvitt Helsingfors Aktiebank och ge Ålands Aktiebank arbetsro började Erikson med att teckna 7.000 aktier i den första emissionen. Sedan garanterade han de följande emissionerna. När dammet lagt sig 1934 var ställningen i Ålands Aktiebank som följer: Helsingfors Aktiebank 28 procent, Gustaf Erikson 38 procent. Historikerna Erik Tudeer skriver: ’Ingen annan ålänning hade kunnat göra en sådan satsning åren 1933-34. Utan Gustaf Eriksons stöd hade banken inte längre kunnat fortleva som åländsk, självständig institution.”
En annan insyn i vad som hänt på banken genom åren och vilken enorm betydelse sjöfarten haft är berättelse nummer tjugotvå som handlar om de oerhörda mängder kontanter som blev resultatet av färjtrafikens gulddagar:
”Under 1970-talet började det röra på sig. Antalet kryssningsresenärer mellan Sverige, Åland och Finland formligen exploderade – taxfree, smörgåsbord och dans åt alla! När rederierna mådde bra, mådde Ålandsbanken också bra, riktigt så där jättebra.”
Detta skapade i sin tur andra utmaningar, om än mer behagliga sådana:
– På banken simmade man i pengar från färjorna. Det var som Joakim von Anka nere i valvet. Vi räknade kubikmeter av pengar, vi hade två rum fulla och mera kom det hela tiden, det var säckvis med kontanter, minns Folke Husell.
Om framgångarna och kontantfloden steg banken åt huvudet är oklart men när Folke Husell sedan blev vd för banken 1987 var det en chock som väntade honom. De lånehandlingar som under lång tid arkiverats visade sig usla. I berättelse nummer fyrtiotvå säger Husell:
– Det visade sig att det bland de äldre dokumenten inte fanns en enda lånehandling man skulle ha kunnat använda i rätten. Det främsta problemet var att uppgifterna om låneräntorna saknades på de mycket kortfattade skuldsedlarna och att pantsättningarna var bristfälliga.
Så där fortsätter det. Joakim Enegren berättar i anekdotform, angränsande till noveller, historier som aldrig blir trista. Ibland är dessa positiva och inspirerande och ibland tyngda av den sanning som är svår i stunden men som efter några år tål berättas. Liksom andra hundraåringar har Ålandsbankens stig i livet inte alltid kantats av blommor och glada tillrop. Historien om Ålandsbanken handlar om mer än ett aktiebolags jakt på resultat. Inget företag är större än de människor som utgör innehållet och skapar affärer. Ålandsbanken har gått sida vid sida med landskapet Åland som inte ens fanns när banken bildades. Därför är den allra första berättelsen särskilt viktig, den berättar om mer än skapandet av en bank. På en löväng i Finström stod fem sjökaptener, en skeppare och sex bönder som skulle komma att kallas de tolv apostlarna. Året var 1918 och Finland som nation bara ett år gammal. Ålänningarna ville höra till Sverige och var misstänksamma mot i stort sett allt finländskt:
”Att initiativtagarna inledningsvis insvepte sig i en viss sekretess i det inledande skedet, berodde sannolikt på att de hyste oro för att de mäktiga storbankerna med filialer i Mariehamn skulle motarbeta projektet; att den hävdvunna misstron mot ”Mariehamns-finansen” i viss mån spelade in, kan gott tänkas.”
Sanningen om Ålandsbanken handlar absolut inte bara om den gamla historien. Här finns gott om nya avslöjanden och spännande inblickar vilket sätter ljus på gårdagen och nutiden och skapar aptit på framtiden. Många är de som borde hyllas för denna historik men när allt är sagt och planerat är det till sist författaren Joakim Enegren som förtjänar den största äran. Det kan nämligen vara ett helvete att ställa samman berättelser om ett företag och jag inbillar mig att särskilt banker som kringgärdas av sekretess är svåra att arbeta med. Enegren har trots dessa förutsättningar lyckats berätta om kinkiga saker utan att bli tråkig, han svingar sig mellan det glättiga och det tunga och är frikostig med cliffhangers mellan kapitlen vilket gör att detta är en bok som ska sträckläsas. När det väl är gjort är läsaren garanterat lite klokare än innan och det är det bästa betyg en bok, vilken som helst, kan få.
Utan ett snyggt omslag når få böcker framgång och här griper konstnären Jonas Wilén snyggt in. Hans omslagsmålning berättar på ett pregnant vis väldigt mycket om Åland och Ålandsbanken. Här ryms Marhällan, sjöfarten, konstverken i bankens valv som beskrivs i flera berättelser inne i boken, fiskeredskapen och mycket mer. Wilén är en konstnär som utvecklat sig till en mästare i den svåra grenen att ”sopa bort dammet från det dagliga livet av våra själar”, som Picasso ungefär uttryckte det.
Boken kommer att finnas i bokhandlare och delas följaktligen inte ut gratis vilket ytterligare stärker de allra första orden som historiken inleds med, av Johannes Salminen, hammarlänning, författare och hedersdoktor osv:
Ålänningen var och är en dubbelnatur,
på en gång snål och överdådig,
öppen och oåtkomlig,
glättigt följsam och kallt beräknande.
Men bottensatsen är trots allt
en aldrig sviktande känsla för det nyttiga.
Inspirerad av den välbesökta bokutgivningen i går drar jag mig till minnes en historia om tidigare bank-vdn Peter Grönlund och hur han överraskade prestigetidskriften Monocles utsända reportrar… Den kan man läsa mer om på den här länken!
