Det händer inte ofta.
I en tid när de flesta fartyg byggs bakom stängda grindar på stora industriområden, långt från allmänhetens blickar, ska ett nytt segelfartyg sjösättas mitt i hjärtat av Mariehamn. Inte bakom avspärrningar eller på en avlägsen varvsanläggning, utan inför alla som vill vara med när trä möter vatten för första gången.
Imorgon är det dags. Med start vid 13-tiden inleds sjösättningen som ska pågå fram till cirka 15. Var där i tid!
När galeasen Emelia löper av stapeln i Sjökvarteret är det kulmen på flera års arbete och ett ögonblick som många redan beskriver som sommarens största sjöfartshändelse på Åland. Förväntningarna är höga, och mycket talar för att publiken kan bli rekordstor. När Albanus sjösattes 1988 fylldes området av människor i en omfattning som fortfarande nämns när åländska folkfester kommer på tal. Nu hoppas arrangörerna att historien ska upprepa sig och gärna överträffas.
Det vore inte särskilt förvånande.
Emelia är nämligen betydligt mer än ett nytt fartyg. Hon är resultatet av ett hantverksprojekt som vuxit fram inför öppen ridå. Under årens lopp har besökare kunnat följa bygget nästan dag för dag. Många har tittat in av nyfikenhet, andra har återvänt gång på gång för att se hur ännu en bordgång kommit på plats eller hur de kraftiga ekstyckena förvandlats till stäv, spant och reling.
Det är just den närheten som gör projektet speciellt.
En handfull skeppsbyggare har burit huvudansvaret, men de har aldrig varit ensamma. Runt dem har ett stort antal talkoarbetare lagt tusentals timmar på allt från att verka kopparspik och tillverka träpluggar till att hålla ordning i bygghallen. Det är ett bygge där yrkesskicklighet och ideellt engagemang mötts på ett sätt som blivit allt ovanligare i dagens samhälle.
Under de senaste månaderna har arbetet gått in i sitt mest intensiva skede. Bordläggningen har drevats med tjärat lindrev, sliktats och gjorts klar för målning. Däcket och relingen har färdigställts. Den 250 kilo tunga pallposten i massiv ek är monterad, liksom propellerhylsan och slitkölen. Rodret håller på att färdigställas, motorbädden har anpassats och på segelloftet syr segelmakaren Jouni Lahdenperä de segel som snart ska ge Emelia liv. Det aktre storseglet, mesanen, omfattar omkring 90 kvadratmeter segelduk och kommer att väga närmare hundra kilo när likrep och beslag är på plats.
Samtidigt berättar bygget något större om den tid vi lever i.
Den internationella sjöfarten befinner sig mitt i den största omställningen på generationer. Klimatkrav, elektrifiering, alternativa bränslen och digitalisering förändrar fartygsflottan i snabb takt. Varv världen över investerar miljardbelopp i ny teknik och nya produktionsmetoder.
Just därför känns Emelia nästan ovanligt modern.
Inte för att hon drivs av den senaste tekniken, utan för att hon påminner om något som riskerar att gå förlorat när utvecklingen rusar framåt: hantverkskunnandet. Förmågan att läsa träets fibrer. Att forma ett fartyg med handverktyg. Att veta exakt hur en bordplanka ska passa mot nästa utan att datorer räknar ut svaret.
Den kunskapen är också en del av sjöfartens framtid.
Maritim kompetens handlar inte bara om ny teknik. Den handlar lika mycket om att förstå varifrån sjöfarten kommer. Utan historien blir det betydligt svårare att förstå framtiden.
Det är också därför Emelia har väckt intresse långt utanför Åland. Hon visar att traditionellt skeppsbygge fortfarande lever och att det fortfarande kan samla människor. Flera skutor väntas delta i firandet, däribland briggen Tre Kronor, som kommer med flagg över topp för att välkomna det nya tillskottet i den nordiska seglande flottan.
Inför sjösättningen har dessutom omfattande förberedelser gjorts. Skyddsplast och byggställningar har rivits, stapelbädden färdigställts och säkerhetsorganisationen är på plats med polis, sjöräddning, Röda Korset, ordningsvakter och funktionärer.
Nu återstår bara det viktigaste.
Att stöden släpper. Att Emelia börjar röra sig. Att skrovet, som under flera år vilat tryggt på land, för första gången känner havets lyftkraft.
Det är ett ögonblick som bara inträffar en gång under ett fartygs liv. Därför kommer också många att vilja vara där. Inte bara för att se en sjösättning.
Utan för att få uppleva när ett nytt stycke åländsk sjöfartshistoria tar sina första meter mot havet.
