Den svenska isbrytaren Oden ger sig den 10 augusti åter ut i centrala Norra ishavet tillsammans med det kanadensiska kustbevakningsfartyget Louis S. St-Laurent. Under sex veckor ska de båda fartygen kartlägga några av världens mest svårtillgängliga undervattensryggar. Oden lämnade Sverige förra veckan och finns nu vid Spetsbergen.
Det låter alltså som en ren forskningsexpedition. Det är det också. Men inte bara.
Mätningarna ska samtidigt stärka Kanadas vetenskapliga underlag inom FN:s havsrättskonvention, UNCLOS. I praktiken handlar det om att klarlägga hur långt den kanadensiska kontinentalsockeln sträcker sig under Norra ishavet, och därmed vilka rättigheter Kanada kan få till havsbottnens och undergrundens resurser långt bortom landets vanliga ekonomiska zon.
Oden blir därmed en viktig svensk plattform i ett arbete med stor geopolitisk räckvidd. I en tid när Arktis får ökad strategisk betydelse ska geologi, batymetri och sedimentprover hjälpa till att dra framtidens juridiska linjer under isen.
Expeditionen pågår till den 20 september och är en fortsättning på det svensk-kanadensiska samarbetet från 2025. I år riktas arbetet mot Alpha-, Mendelejev- och Lomonosovryggarna, väldiga formationer på havsbottnen som sträcker sig genom centrala Norra ishavet. Framför allt Lomonosovryggen har länge stått i centrum för överlappande arktiska intressen.
Kanada lämnade 2019 in sin arktiska kontinentalsockelansökan till FN. Enligt havsrätten kan en kuststat ha rätt till kontinentalsockel utanför 200 nautiska mil om den kan visa att havsbottnen är en naturlig fortsättning på landterritoriet. Bevisningen består inte av flaggor eller politiska deklarationer, utan av mätserier, geologiska profiler och detaljerade kartor.
Det är där Oden kommer in.
Med sitt multistråleekolod och flera andra akustiska system kan isbrytaren kartlägga både havsbottnens topografi och strukturerna i de översta sedimentlagren. Sedimentkärnor tas upp från stora djup och ger kunskap om områdets geologiska historia. Under expeditionen ska mätningarna pågå kontinuerligt medan fartygen arbetar sig fram genom isen.
Det kan framstå som ett tekniskt detaljarbete. Men i Arktis har varje ny djupkurva potentiellt juridisk och politisk betydelse.
Ryssland, Kanada och Danmark genom Grönland har presenterat anspråk som berör delar av samma stora undervattenssystem. FN:s kommission för kontinentalsockelns gränser bedömer det vetenskapliga underlaget, men avgör inte hur överlappande anspråk mellan stater slutligen ska fördelas. Det måste länderna själva förhandla om.
Expeditionen sker därför i ett Arktis där forskningssamarbetet fortfarande fungerar, samtidigt som det säkerhetspolitiska klimatet har hårdnat. Rysslands krig mot Ukraina, Natos utvidgning i Norden och växande intresse för arktiska sjövägar, råvaror och undervattensinfrastruktur har gjort regionen betydligt mer laddad än för bara några år sedan.
Det betyder inte att Oden seglar ut på ett slags territoriellt fälttåg. UNCLOS är tvärtom den regelbok som ska hindra att sådana frågor avgörs genom styrkedemonstrationer. Men expeditionen visar hur nära vetenskap, sjöfart och geopolitik numera ligger varandra i Arktis. Utan avancerade fartyg och trovärdiga data finns heller inget hållbart juridiskt underlag.
Parallellt med havsbottenkartläggningen bedrivs omfattande klimatforskning. Trettiofem forskare deltar ombord på Oden och arbetet är organiserat i åtta arbetspaket. Havsis, havsströmmar, atmosfär, moln, aerosoler, vattenkemi och biologisk produktion ska undersökas med hjälp av bland annat helikoptrar, drönare, drivbojar, väderballonger och sensorer.
Fyra gånger per dygn skickas väderballonger upp för att mäta atmosfärens vertikala struktur. Ute på isen registreras tjocklek, snödjup, temperatur och rörelser. I vattnet studeras bland annat strömmar, salthalt, turbulens och hur värme transporteras genom det arktiska havssystemet.
Det finns en tydlig dubbelhet också här. När havsisen minskar ökar behovet av att förstå klimatsystemet, men samtidigt växer intresset för nya farleder, naturresurser och teknisk infrastruktur. Ett mer tillgängligt Arktis kan på sikt förändra sjöfartens geografi, men det innebär inte automatiskt en enkel eller kommersiellt attraktiv genväg. Is, extremväder, stora avstånd, bristande räddningsberedskap och höga miljörisker kommer att prägla området länge.
Oden fungerar i detta sammanhang som mer än en isbrytare. Fartyget är en flytande forskningsstation, utbildningsmiljö och teknisk plattform i ett område där få andra fartyg kan arbeta självständigt. Polarforskningssekretariatet hyr Oden av Sjöfartsverket under sommarhalvåret och beskriver fartyget som en av världens ledande plattformar för marin polarforskning.
Ombord genomförs också en internationell forskarskola för doktorander och yngre forskare från Sverige och Kanada. De deltar i det praktiska arbetet tillsammans med etablerade forskare inom bland annat marin geologi, oceanografi, meteorologi och marin biogeokemi. Därtill finns en gymnasielärare, Henrik Swärd, och författaren Andreas Norman med på expeditionen för att föra erfarenheterna vidare till skolan och en bredare allmänhet.
Även det är strategiskt. Kompetens för arbete i polarområden byggs inte i ett laboratorium långt från isen. Den skapas ombord, under långa mätpass, i hårt väder och med instrument som ska fungera när marginalerna är små.
När Oden och Louis S. St-Laurent lämnar hamnen i augusti går de därför mot mer än ännu en vit fläck på kartan. De ska samla kunskap om klimatet, utbilda nästa generation polarforskare och ge Kanada ett starkare vetenskapligt underlag för sina rättigheter under havet.
I Arktis börjar framtidens gränser på havsbottnen.
Mer information och fortlöpande rapportering finns på Polarforskningssekretariatets expeditionssida.
Bakgrunden till Kanadas kontinentalsockelanspråk finns hos Natural Resources Canada.
Fotat från lotsbåten: Sören Elén
