• Tiden på Africa Mercy och i Guinea gick snabbt för Lillwi Lyreö.
    Tiden på Africa Mercy och i Guinea gick snabbt för Lillwi Lyreö.
  • Anneli Persson,Lillwi Lyreö och Josefin Tapper.
    Anneli Persson,Lillwi Lyreö och Josefin Tapper.
  • Lillwi Lyreö på plats utanför Africa Mercy.
    Lillwi Lyreö på plats utanför Africa Mercy.
  • Den 17 februari steg Lillwi Lyreö ombord på sjukhusfartyget Africa Mercy i Guinea.
    Den 17 februari steg Lillwi Lyreö ombord på sjukhusfartyget Africa Mercy i Guinea.
  • Tiden på Africa Mercy och i Guinea gick snabbt för Lillwi Lyreö.
  • Anneli Persson,Lillwi Lyreö och Josefin Tapper.
  • Lillwi Lyreö på plats utanför Africa Mercy.
  • Den 17 februari steg Lillwi Lyreö ombord på sjukhusfartyget Africa Mercy i Guinea.

Lillwi om livet på Africa Mercy

I dag firar Mercy Ships att man genomfört 100.000 operationer och hyllar alla som gjort det möjligt. Att ställa sig till förfogande för volontärsuppdrag ombord på Africa Mercy är en upplevelse starkare än allt annat. Det har tidigare volontärer vittnat om och i dag skriver Consilias Controller Lillwi Lyreö i Ålands Sjöfart om tiden som förändrat hennes sätt att betrakta tilvaron och livet.

En sen kväll söndagen den 17 februari 2019 steg jag ombord på sjukhusfartyget M/S Africa Mercy i Conakry, Guinea. Det skulle bli en resa som förändrade mig och som öppnade mina ögon för detta fattiga land och dess människor som nu får hjälp med gratis sjukvård.

Mercy Ships är en internationell organisation som startades i Schweiz med huvudkontor i USA och som baseras helt på donationer. Alla som jobbar på fartyget är volontärer. Somliga har bott där i flera år, många med sina familjer, och de sponsras av församlingar, föreningar och företag. Africa Mercy är ett flytande sjukhus som seglar längs Afrikas kust. Det har i över 40 års tid besökt nära 600 hamnar i 70 olika länder och hjälpt över 2,5 miljoner människor. Omkring 1.000 volontärer från 40 olika nationer bistår arbetet varje år. Fartyget ligger i hamn i tio månader under sin fieldservice här i Guinea, nästa stopp blir Senegal i augusti 2019.

Språket är engelska på fartyget med tillgång till tolkar åt patienterna då de flesta enbart talar franska eller något av de många inhemska språken. Innan de kommer till fartyget har volontärer varit ute i byar och städer för att undersöka de som ska få chansen till hjälp. Köerna till screeningplatserna är långa, folk går i mil för att söka hjälp. Ombord utför man de flesta operationer förutom thorax, tarmar och neuro. Sjukhuspersonal från flera olika länder arbetar på fartyget som rymmer fem operationssalar plus labb, röntgen och apotek samt 82 vårdplatser. Fartyget är som en egen liten stad med restaurang som serverar frukost, lunch och middag. Det finns även en affär, café, skola för volontärernas barn, frisör, bank, bibliotek och allt annat man kan tänka sig. På land, invid kaj finns uppställda tält som är luftkonditionerade, där det finns rehab- och sårvårdsteam.  Inne i staden Conakry, intill universitetet, ligger ögon- och tandkliniken. Varje dag pendlar volontärer från fartyget fram och tillbaka för att ta hand om sina patienter och för att utbilda lokala läkare.

Detta är min första volontärresa, mitt första besök i Afrikas, Guinea och hamnstaden Conakry. Att få möjligheten att tjänstgöra här ombord, att få se att mina insatser gör gott för många människor, ger mig en stor möjlighet till personlig utveckling. Att veta att jag har bidragit till att hjälpa de mest utsatta människorna i världen är en fantastisk känsla! Det blir långa arbetsdagar och innefattar även helgarbete och jourtid men även om det är mycket jobb är miljön väldigt spännande och man är ju här för att bidra och göra nytta, göra skillnad! Denna tid ombord har gett mig så mycket kärlek från patienter, dagpersonal och alla volontärer som arbetar här. Man ger så mycket av sig själv, men får ännu mer tillbaka! Jag har sett glädjen hos patienterna och med egna ögon sett vad det innebär i deras liv, underbart!

I Sverige tar vi hand om tumörer, vridna ben eller annat redan i unga år, de hinner aldrig utvecklas. Det gör det däremot här, i ett land där familjen inte har råd att betala för en operation eller ens en resa till sjukhuset. Därför har många patienter lidit i det tysta långt bortom ett normalt liv, de har gömts undan, de har frysts ut och blivit invalider trots att deras problem hade kunnat lösas genom en relativt enkel operation. Vi kan ge dem tillbaka en plats i livet och en vardag – allt tack vare Mercy Ships och alla frivilliga.

Vardagen ombord på Africa Mercy är inte alltid vacker. Jag har sett många brännskador, framförallt på barn. Här lagar man mat över öppen eld och det innebär stora risker för brännskador för de lekande barnen. Brännskador från elden, från skållhett vatten eller olja ger hemska skador på barnen. Skador som läker fel, där huden växt fast i konstiga ställningar eller klumpar som gör barnens vardag omöjlig. Jag har sett dem få tillbaka sin rörlighet, kunna använda sina händer och leka som vilka barn som helst efter operation, plastkirurgi samt veckor av rehab. 

Eller spädbarn som föds med gråstarr och äldre som inte sett sina barn på flera år på grund av gråstarr. Jag fick möjligheten att vara med då de tog bort förbanden hos en äldre man som inte kunnat se på flera år. Han skrattade och pekade på oss och sa skämtsamt, ”en massa vita människor är det första man ser, det var ju för lustigt”. Sedan tog han oss alla i hand och överöste oss med sin tacksamhet över att kunna se sin familj igen. 
Eller babyn i mitt knä som lekte med min ID bricka som hängde i ett snöre kring halsen, och retsamt drog i min långa lugg som hängde ner. Tänk att hon såg allt nu, hon utforskade världen precis som ett litet barn i hennes ålder ska göra. Det var fantastiskt att få se denna förvandling, att få se hennes mamma som inte ville sluta tacka oss, hon var så lycklig över att hennes lilla prinsessa såg världen med nya ögon. 

Redan under min första vecka här i Conakry, Guinea flög tankar genom mitt huvud såsom att jag var så tacksam! Tacksam för livet, tacksam för vad jag har där hemma, tacksam för att bo och leva i ett rikt land som Sverige, tacksam för att vi har ett samhälle som fungerar med sjukvård, skola, jobb och en sådan sak som trafikregler! Vi har mat på bordet flera gånger om dagen, tak över huvudet etc. Man skäms nästan över hur bra vi har det. Här är inget av ovan nämnda en självklarhet, vissa får inte ens ett mål mat om dagen och det finns dessutom en stor arbetslöshet med allt vad det innebär för människorna här som inte gör livet lättare för dem. Jag har sett människor leva i små skjul, sova på gatorna, barn som är apatiska på grund av för lite mat och för mycket värme och utan vatten. Att uppleva det mest fattiga området i hela världen på plats och alla dess intryck gör mig gråtfärdig, men även konstigt nog glad och lycklig. För jag kan göra skillnad här, vi gör skillnad här, tillsammans ger vi människorna här i Conakry lite mer hopp och kärlek! När vi går omkring på gatorna kommer flera fram och tackar oss för vad Mercy Ships står för och gör för deras invånare. Det gör mig varm i hjärtat! Vi kan ge vardagen tillbaka till människor, utan volontärerna och organisationer som Mercy Ships hade det inte varit möjligt.

Det är något speciellt med kulturer, under min volontärtid var vi tre svenskar ombord. Anneli Persson, Josefin Tapper och jag Lillwi Lyreö. Det är något särskilt med att kunna tala samma språk och veta att man kommer från liknande kultur. Innan jag kom hit så förstod jag inte riktigt hur olika de kulturerna vi har i världen är och fungerar, i alla fall inte mer än på ytan. Nu har jag verkligen fått en helt annan insikt som jag tar med mig tillbaka till Sverige. Bara det att vara minoritet ute på gatorna, uttittad och speciell. Då med ordet speciell menat som konstig, att vara utböling, den känslan är man inte alls van vid där hemma. Häromdagen då vi var på väg hem från stan och passerade ett väldigt fattigt område där människorna bodde i skjul längs med järnvägen, ropade ett litet barn till sin mamma ”titta mamma, vita människor!”

Hemmavid kan livet ibland kännas materiellt, ytligt, karriärstyrt och så vidare. Man kan ibland känna en saknad av de viktigaste grundstenarna i samhället såsom kärlek, glädje och spontanitet. Har vi tappat bort oss i vår moderna värld? Människorna som lever sina liv här i Guinea är oftast fattiga på pengar men oj så rika på kärlek och glädje! Jag har fått uppleva så mycket glädje, sång, dans, musik och skratt; många, många skratt! 

Som volontär ombord på Africa Mercy har jag arbetat på avdelningen ”crew services” som ”Housekeeper”, en stor avdelning med många ansvarsområden och personal. Jag ansvarade för sjukhustvätten som låg på plan 3 i direkt anslutning till sjukhuset och närheten till patienterna. I sjukhuskorridorerna lekte ofta några av de yngsta patienterna, de delade mer än gärna ut en kram när man gick förbi. Så härligt att få se dem leka och skratta trots deras smärta. 

Ombord på Africa Mercy finns volontärer från över 40 olika nationaliteter, samt lokala dagarbetare som omedelbart finns till hands och förmedlar en fantastisk känsla av samhörighet trots våra olika ursprung. Det är få förunnat att få träffa människor i olika åldrar och livssituationer i en helt annan miljö. Varje dag mellan 14.30-15.30 fick de patienter som kunde ta sig upp till däck 7 för en stunds rekreation. Antingen för att bara sitta, vila och se ut över havet eller som många av de yngre patienterna gjorde; röra sig och leka med alla leksaker, gungor och cyklar. Jag gick gärna hit och lekte med dem, man märkte att vid lek spelar språkbrister ingen roll.  Alla kan spela fotboll oavsett vilket språk man talar.

Jag kan sakna lite av den känslan jag tror många som arbetar inom vården har då de lämnar fartyget. De har jobbat så nära patienterna, de har följt dem genom sin resa från inskrivning till utskrivning. Men jag försöker tänka på att allting har sin mening, om vi andra inom serviceyrket här ombord, maskinister, sjöbefäl, säkerhetsvakter, fotografer, HR, bank, affär inte hade gjort det vi ska göra här hade inte resten kunnat skötas heller. Alla i kedjan behövs och alla är lika viktiga. 

Vårdpersonalen är med under hela patientens resa, jag har själv bara fått sett små glimtar. Jag är djupt imponerad av all denna sjukvårdspersonal som är här, vissa av dem i flera månader, vissa hela säsonger, vissa i flera år. De är helt enastående, vilket engagemang och arbete de gör för dessa patienter! Deras volontärtid är för mig värd en hedersmedalj!  Dr. Gary Parker fick nyligen en utmärkelse, den s.k UCLA hedersmedaljeni  USA, då han arbetat som kirurg i över 30 år ombord. Att få se dem som arbetar på vårdavdelningarna med sina patienter dag ut och dag in och deras kärlek och glädje – det tar jag med mig hem! Jag har inte fått se så mycket av själva operationsdelen, utöver rundvandringen som jag fick tillfälle att följa med på. Men jag har hört att det är samma standard som på sjukhus i USA, många av volontärerna här känner ingen skillnad mot att arbeta hemma. 

De gör även ett stort arbete med att lära upp nya volontärer i hur det går till ombord, här avlöser vi varandra hela tiden, folk åker och folk kommer dagligen. Man lär även upp lokala sjukvårdsteam som sedan ska fortsätta sitt arbete i Guinea efter att fartyget seglat vidare. Förra gången Mercy Ships var i Guinea för flera år sedan var exempelvis läpp- och gomspaltpatienter vanliga men denna gången nästan obefintliga eftersom man utbildat lokala läkare som kan utföra operationerna. Av nästan 6.000 patienter vid screeningen var det endast fyra som behövde denna hjälp – vilken utveckling!

Under min tid ombord hade vi en gästföreläsare, en präst som själv bott på båten tidigare i flera år tillsammans med sin familj. Nu var han här på besök och höll i en hel del föreläsningar som inspirerade mig. Bland annat tog han upp vikten av att lita mer på sig själv och sina egna svar och lösningar på de frågeställningar och svårigheter man utsätts för i livet. Han nämnde saker som att – om det var din vän, mamma, bror, kollega som frågade dig om råd i samma situation – vad skulle du svara då? Samma råd du ger dem kan du ge dig själv, lita på att du kan göra mer åt din egen situation än vad du tror.  Hans sätt att prata om det här fartyget, dess besättning, ”Community” och ”Ministry”, det tycker jag man kan applicera på saker där hemma. Exempelvis din familj, ditt företag, ditt fotbollslag, ja i stort sett vilket teamarbete som helst! Bara en sådan sak som att alla här går omkring och ler och småhejar/hälsar på alla, trots att man kanske inte känner dem så väl. Man anstränger sig för att få alla att känna sig välkomna, inbjudna och välmående. Detta gör att det uppstår en positiv anda som berör och gör teamarbetet så mycket bättre, det lyfts till nästa nivå där man kan uträtta mer och på ett bättre sätt. Prästens ord om att även om alla går och ler betyder ju inte detta att livet alltid är toppen, alla bär vi på våra svårigheter, alla har vi våra problem på jobbet med kunder/patienter etc, men att man ändå anstränger sig det där lilla extra för att själv bidra till en positiv inställning och lösning. Så mitt ord för dagen är att… LE! Utmana dig själv på att bli en bättre människa! Hur har dagen varit, hur kunde jag gjort annorlunda, vad tar jag med mig för erfarenhet av detta.

Vi som är här för första gången får ett mörkblått band om halsen till vårt ID-kort, de som har varit ombord tidigare får ett neongrönt. Man kan märka att de som varit här innan lätt dras till de som också varit det, att de som är här under en längre tid också håller ihop lite mer. En vän som är här längre och återkommande perioder berättade att det är så jobbigt att fästa sig vid människor och sedan bli nedstämd och ledsen då det blir dags för dem att ge sig av, vilket är lätt att förstå. Många liksom jag hänger mest med de som kom samma dag till båten. Vi har följt varandras tid här ombord, det är ett himla mysigt gäng. På våra lediga dagar anordnas det utflykter till de närliggande öarna, shoppingturer till den stora Madina-marknaden, resor till barnhem och diverse andra aktiviteter. Jag har verkligen hunnit med en hel del på min fritid här i Conakry och fått nya härliga vänner för livet!

Tänk att man kan bli van vid detta. Efter några veckor här i Conakry börjar man känna att man har blivit just det, van vid värmen där ute som gör att svetten rinner bara man visar sig ute på gatorna i solskenet. Van vid lukterna av bränt skräp och motorbränsle, van vid att se smutsen, dammet, sopbergen, de skruttiga bilarna, lastbilarna, bussar etc. Till och med van vid att se alla dessa fattiga människor. Alla dessa intryck gjorde mig lite försiktig i början och de blev lätt för mycket för mig då det liv de lever är så långt ifrån hur vi lever hemma i Sverige! Aldrig hade jag kunnat föreställa mig allt detta och jag kommer aldrig kunna återge vad jag sett för någon som inte själv sett det med egna ögon, man måste helt enkelt uppleva detta på plats för att förstå. 

När jag skriva detta har jag varit här i tre veckor, jag finner mig gå omkring mitt i trafikkaoset och dela gatorna med tre miljoner andra människor utan problem, jag känner mig nästan lugn när alla tutar och kör upp och sniker förbi en. För första gången sedan jag kom hit börjar det nu smyga sig på en känsla av förståelse för platsen, landet, kulturen och folket här. Jag känner att jag anpassat mig så bra till livet ombord och livet i stan att jag inte haft något emot att stanna en månad till. 

Luften här är inte vad man är van vid hemma. Ögonen svider och rinner ofta, huvudvärken gör sig ofta påmind och luftvägarna blir lätt skrovliga. Jag är ganska säker på att det är den smutsiga luften som är orsaken till detta. Så fort du går ut så yr det upp vägdamm från alla lastbilar, bilar och motorcyklar, här är väldigt mycket trafik överallt och hela tiden. Torrperioden som är nu gör att det är ovanligt varmt och torrt och minimalt med grönska. Det sägs att i april börjar regnperioden igen och då regnar det hur mycket som helst fram till september. När jag kommer hem ska jag verkligen uppskatta vår friska rena luft. Ska se till att ta en skogspromenad och njuta av alla träd, buskar, luft och ser verkligen fram emot det! 
Jag arbetar som Controller på Ekonomiavdelningen på Consilium Marine & Safety AB, det har varit en skön omväxling att slippa budget, prognos och alla siffror under min månad ombord. Jag har tidigare arbetat flera år inom logistik och är djupt imponerad av hur man lyckas driva detta sjukhusfartyg, med allt vad det innebär, på ett så framgångsrikt sätt.

Jag har gjort lite efterfrågningar kring fartygets logistikhantering, har själv arbetat inom shippingbranschen och tycker det är intressant att veta hur det fungerar kring allt detta. För mig känns det helt magiskt att allt ombord fungerar så optimalt, tänk att operationer, vårdavdelningar, matlagning, tvätteri, städ, café, affär, och så vidare får de beställningar som de lagt. Det påstås att de aldrig ställt in en enda operation till följd av brist på varor, möjligen fördröjt den. Jag intervjuade Ally Jones som är fartygets Operations Director som gav mig lite mer information om hur allt fungerar.

De delar in allt i tre olika delar, General, Medical samt Technical. På båten arbetar tolv personer i Supply-teamet sedan ca fem år tillbaka som ser till att dessa tre delar får sina beställningar samt var de håller hus. De har ett system som alla arbetar i där de kan spåra allt ifrån hur mycket varor de har hemma, hur mycket de gjort av med per dag till om det behöver beställas nytt. Om jag förstod rätt så får även avdelningarna skriva in hur mycket de gjort av med. Alla operationer planeras långt i förväg i ett system och utifrån detta kan man forsla medicin och annat till fartyget i god tid. Man planerar sex månader i förväg gällande allt så just nu förbereds Senegal. Akuta grejer flygs in men i övrigt så går det med lastfartyg i containrar, just nu har de förnyat sitt kontrakt med MSC i ett år till. De medicinska varorna kommer i huvudsak från USA. Gällande maten så är alla måltider satta i en rullande åtta veckors meny vilket gör att det blir lättare att beställa maten. De köper oftast fryst mat, som kommer i kylcontainrar från Holland. Övrig torr mat beställs oftast från USA. Även alla andra produkter såsom toalettpapper, saker till caféet och butiken. Detsamma gäller IT-produkter såsom datorer och skärmar eller bara en sådan sak som att de under min tid här bytte ut vissa äldre madrasser i kabinerna. De ska fraktas hit och levereras ombord och bäras upp för hand av personalen.

Mercy Ships samarbetar med stora läkemedelsföretag i USA som donerar läkemedel och medicinsk utrustning. Övrigt i sortimentet såsom färsk frukt köper man av lokala företag, de försöker dock se till att inte beställa upp så pass mycket som gör att invånarna här i Conakry inte skulle få sitt också. Så hur mycket besättningen än efterfrågar det så är det ett beslut uppifrån dels prisberoende (de vill såklart hantera inköpen sparsamt) och dels hur efterfrågan är på plats. Frukten tvättas med desinfektionsmedel innan leverans ombord för att de ska få ombord några ovälkomna bakterier. Här kontrolleras även all mat i deras eget laboratorium för att undvika att besättning och patienter skall bli sjuka.

Fartyget tar emot ungefär tre containrar i månaden, innehållande supply från de tre delarna Medical, Technical och General. Exempel på varor som kommer är mediciner och mat, såväl fryst som torr. Allt kontrolleras och koordineras av huvudkontoret i Texas, USA av deras Main Supply Manager som arbetar där. Mercy Ships har sina lager i Texas och i Holland där varorna skeppas ut från. De har specialavtal gällande införtullningsprocessen med länderna de ankommer till. De har en s.k. ”customs waiver” som innebär att de inte behöver betala tullavgifter och alltid får alla varor levererade till kaj snabbt & lätt utan några större fördröjningar. De säger att det beror lite på vilket land de är i för tillfället hur bra samarbetet fungerar. Just nu verkar Kamerun, det förra landet som båten besökte, varit ett av de mest problematiska. Annars har de inte upplevt så mycket strul som väl är. För mindre försändningar såsom post/paket och pallar använder de sig av DHL som logistikleverantör. Även besättningen får använda detta om de skickar hem eller hit grejer. DHL flyger även hit varor om läget är akut med vissa produkter eller mediciner.

Ett exempel på oväntade saker som behövs är ett fartyg som lossar cement i säckar. Dessa säckar lyfts med kran och släpps på lastbilar för stapling av personalen. Det flyger omkring cementpartiklar i luften som ett fint, fint damm. Detta lade sig på Mercy Ships alla bilar, vilket gjorde att de fick stå med rakblad och försöka få bort detta på alla fönsterrutor varje dag. Detta fungerade såklart inte i längden så då fick man akut vända sig till en specialfirma i Holland som akut skickade över produkter för att ta bort detta stoft. Gällande bilarna så försöker de i första hand att sälja av dem i landet de befinner sig i då det är dags att bege sig av till nästa hamn. Några lastas in i containrarna ombord och tas med till nästa hamn, men övriga som körts väldigt mycket säljer man. Texaskontoret ser till att de nya bilarna finns tillgängliga vid kajen inför varje ny Fieldservice. Detta är också ett bra första test att se hur införtullningsprocessen fungerar i det nya landet. Om allt går bra brukar resten av alla sändningarna också fungera smärtfritt. Rehabtält och annan utrustning som finns på kajen skickas också alltid i förväg så att de är uppsatta och redo när båten ankommer.

Vatten och bränsle är andra viktiga varor som bara måste fungera. Vattentankarna innehåller förråd av färskvatten motsvarande 10 dagar av normal konsumtion och med vattenrestriktioner räcker det i 14 dagar. Backup lastbilar kommer med färskvatten då det behövs. Vattnet filtrerasoch kloreras tre gånger och man gör även tester för att försäkra sig om att vattnet verkligen håller god kvalité. Vi kan dricka allt vatten ombord. Huvudmotorn går dygnet runt så att fartygets generatorer kan alstra den elektricitet som krävs. Fartyget fyller på bunker med 2-3 veckors mellanrum. Man ser alltid till att ha ordentliga lager mängder vatten, bunker och mat ifall fartyget måste lämna hamn snabbt av olika anledningar. Exempelvis var det en hög beredskap när fartyget låg i Madagaskar och en tyfon närmade sig otäckt fort men som lyckligtvis ändrade riktning i sista stund. 
 
I dag efter att vi varit på Hope centret så satt jag uppe på däck 7 i skuggan och messade hem lite bilder till familjen. När jag tittade på bilderna och såg kärleken från människorna där, deras glädje och tacksamhet de uttryckte till mig personligen för vårt arbete som volontärer så kom alla intryck över mig och jag satt en stund och lät tårarna rinna nerför kinderna. Jag hoppas jag kommer ihåg varje sekund här, jag hoppas att blandningen av sorg och ledsamhet övervägs av allt det positiva jag sett och fått. 

Jag har nu kommit fram till sista veckan av min tid på Africa Mercy. Endast några dagar återstår tills jag flyger hem och jag känner ledsamhet över att lämna denna bubbla av ett annat liv. Jag känner mig full av intryck och minnen. Det är med blandade känslor jag åker härifrån, jag är djupt berörd av att se allt arbete och vård som görs ombord, många väldigt professionella operationer. Denna månad har gått otroligt fort, det har varit helt fantastiskt, jag har knappt ord för det. Den kärlek som så många visat är så speciell. På plats här och nu är jag väldigt glad att jag gjorde denna resa! En resa för livet, för mig, för patienterna för alla volontärer ombord. För den som vill åka säger jag bara ”gör det!”, läs på om vad det innebär och se till att ha stöd från din familj, släkt och vänner, tveka inte om du är intresserad.

FAKTA MERCY SHIPS/CONSILIUM

  • Mercy Ships äger världens största civila sjukhusfartyg Africa Mercy som seglar längs Afrikas kust och har hjälpt 2,5 miljoner människor sedan starten 1978. Africa Mercy har 5 operationssalar och 82 vårdplatser. 450 besättningsmän jobbar ombord med olika saker.
  • Länderna som Mercy Ships fartyg besöker rankas som några av de fattigaste i världen, enligt Human Development Index (HDI).
  • Av de 313 miljoner operationer som genomförs över hela världen varje år, sker endast sex procent i de fattigaste länderna, där över en tredjedel av världens befolkning lever. (The Lancet Commissions Global Survey 2030)
  • I Afrika är barnadödligheten stor och 90 barn på 1000 födslar upplever inte sin femårsdag. Det är cirka sju gånger fler jämfört med Europa där 12 barn per 1000 födslar dör före fem års ålder. (WHO).
  • Medicinska program: Tandvård, Rekonstruktiv plastkirurgi, Palliativ vård.
  • Kapacitetsutveckling: Utveckling och renovering, Medicinsk utbildning, Jordbruk.
  • Svensk hemsida: Mercy Ships.
  • Samarbetet med Mercy Ships och Consilium startade 2015 och fördjupades under 2017 då volontärprogrammet startades. Tack vare detta samarbete har jag nu fått möjligheten att arbeta som volontär under en månad på ett av fartygen. 
Ett av Consiliums strategiska mål är att vara ”A Great Place To Work” och den här möjligheten knyter verkligen an till det. Consilium vill ge all personal möjlighet att bidra som volontärer och det är även en viktig del av vårt hållbarhetsarbete där vi aktivt tar ett socialt ansvar. Vi är även mycket stolta över att det nya fartyget (2020), Global Mercy, kommer att vara utrustat med brandsäkerhetssystem från Consilium.
M/S Africa Mercy.

Satu var först i hela Sverige

Hon tvekade rätt länge kring att söka sin framtid inom sjöfarten.
Läs mer »

”Jag älskar skärgård och fartyg”

Östersjöns just nu mest omdiskuterade sjöfartsaktör heter Jakob Johansson och är 37 år gammal och född och uppvuxen i Stockholm.
Läs mer »

37-årig jurist ruskar om Viking

Frågan alla ställer sig i dag är: vem är Jakob Johansson och vilka är hans avsikter kring Viking Line?
Läs mer »

Rafael säljer Viking Line

Rikssvenska fastighetsentreprenören Jakob Johansson, 37, köper Rafael-familjens aktier i Viking Line för 33,3 miljoner euro.
Läs mer »

Nytt samarbete om sjöfart

Namnet är Fairway Forward.
Läs mer »
Foto: Jörgen Pettersson

Planering för Sjöfartens dag 2020

Succén är på nytt ett faktum.
Läs mer »