Vintern som passerat hörde till de hårdaste på mycket länge, hjältarna var många och arbetet hårt, här är filmen om jobbet ombord på isbrytaren Atle.

Här är filmen om livet ombord på isbrytaren Atle:

Untitled from Ålands Sjöfart on Vimeo.

Ibland krävs det 25.000 hästkrafter och ett starkt skrov för att klara isarna. Den gångna vintern var en sådan. Alla tillgängliga isbrytare fick slita hårt för att hålla farlederna öppna. Filmaren Mats Granesäter mönstrade på svenska Sjöfartsverkets isbrytare Atle.

Den 7 april mönstrar Mats Granesäter ombord på den enorma isbrytaren Atle i Holmsund utanför Umeå. Atle var det första i en serie av fem stora isbrytare som byggdes på Wärtsilä i Helsingfors 1974. I dag finns 32 svenska och finska isbrytare av olika storlekar som håller havet öppet.

Denna vinter har varenda en av dem behövts. Östersjön har upplevt sin strängaste isvinter sedan 1986. Befälhavare Anders Vikström leder – i kraft av erfarenhet och kunskap – den svenska insatsen från Atle. Att hålla havet öppet är ett nordiskt samarbete där Vikström är spindeln i nätet.

Så här beskriver Granesäter skepparen:
– Jag är 53 år och har träffat många, många människor. Men jag har aldrig träffat en coolare människa i hela mitt liv, det är helt säkert! En dag "kör de spår" för Isabella och Rosella. Två dagar senare instruerar Anders hur de andra isbrytarna skall hålla nålsögat in till Vasa öppet för de många lastfartyg som ska leverera livsmedel och varor till Finland (och Åland).

Om det är kallt att vara utomhus är det sju resor värre att dessutom försöka filma med nån slags ordning.
– Trots att det är plusgrader på Kvarken så stelnar fingrarna snabbt uppe på "Monkey Deck" när jag försöker filma Atle i arbete mitt ute på Kvarken, där isen fortfarande ligger tjock. Jag skulle behövt en gyro-upphängd kamera, men då hade jag knappast kunnat röra mig lätt som jag rör. Atle är byggd i massivt stål och i kontakten med den sammanpackade isen skakar vi fram i en hård dans på havet.

Avsatt på isflaken

Efter ett par dagar ger jag upp och ber Kapten Vikström sätta av mig ute på havet, ensam med min kamera. Jag är ärligt talat trött på att skaka runt på däck och försöka filma. Till och med ensamheten på ett isflak mitt i Kvarken lockar. Vikström frågar bara, helt lugnt:
– Blir det bra bilder då? OK, men då får du göra som jag säger och inte röra dig mer än 10 meter från vallarna på flaket.

Båtsman sätter av Granesäter på ett isflak som Atle bucklat till och spräckt ordentligt i kanterna.
– Jag har 100 gånger 30 meter att röra mig på. Jag har bett styrman att ta sats och sedan köra så nära och så hårt det bara går. Så hårt han bara kan utan att mitt isflak skall vända sig upp och ned eller spricka på mitten. Havet är kallt, säger vår modige filmare.

Han ska inte ångra sig:
– De två timmarna på isflaket blev ett av mitt livs mäktigaste stunder. Blå, blå is i spetsiga men mjuka block. Kastade samman och hopsmälta av vindens kraft. När man filmar hinner man inte tänka, men visst känns det speciellt när Atle kommer dundrande rakt emot mig med sina 25.000 hästkrafter och mitt isflak gungar till i slow motion.