• Foto: Therese Andersson.
    Foto: Therese Andersson.
  • Foto: privat.
    Foto: privat.
  • Foto: Owe Ehlén.
    Foto: Owe Ehlén.
  • Foto: privat.
    Foto: privat.
  • Foto: privat.
    Foto: privat.
  • Foto: privat.
    Foto: privat.
  • Foto: privat.
    Foto: privat.
  • Wikimedia Commons.
    Wikimedia Commons.
  • Foto: privat.
    Foto: privat.
  • Foto: Therese Andersson.
  • Foto: privat.
  • Foto: Owe Ehlén.
  • Foto: privat.
  • Foto: privat.
  • Foto: privat.
  • Foto: privat.
  • Wikimedia Commons.
  • Foto: privat.

Helgläsning om sjödrama

Sjökapten Jan Wikström glömmer aldrig påsken år 2017 ombord på lastfartyget M/S Prima Donna. Vad som skulle bli en lugn annandag påsk förvandlades på ett ögonblick till en mardröm. Det här är hela berättelsen om kvällen då tre av Prima Donnas sammanlagt åtta besättningsmän låg i det iskalla och mörka vattnet och väntade på hjälp medan befälhavaren Jan Wikström, Mariehamn stod ensam på bryggan och manövrerade. Texten publicerades även i Ålands Sjöfart i somras.

M/S Prima Donna hade lastat 2.500 ton sojamjöl i Hamburg med destination Nystad. Fastyget är nästan nittio meter långt och lastar det mesta; bulk och styckegods hör till vanligheterna och ibland azipodpropellrar från Helsingfors.

Prima Donna lämnade kajen i Hamburg på påsklördagen och styrde norrut genom Kielkanalen. Någon riktig påskfrid infann sig därför först på söndagen då man i höjd med Bornholm åt middag klockan 17.00. Dagen till ära blev det filé för de åtta man i besättningen. Befälhavaren Jan Wikström åt klart och gick sedan i bastun innan han skulle gå på vakt klockan 20.00.

Väl uppe på bryggan var det fortfarande ljust. Vinden var måttlig, fem sex meter per sekund, och dyningarna från nordost inte besvärande men ändå betydande – cirka 1,3 meter höga. Sikten var än så länge god och kvällen på alla vis behaglig.

– Fartyget rullade lite och det låg ett tunt molnskikt i himlen. Det var ljust och behagligt, beskriver Jan Wikström när Ålands Sjöfart träffar honom i maj i Mariehamn.

Kocken föll i havet

Klockan blev så småningom 21.50 och mörkret hade börjat lägga sig. Då hörde plötsligt befälhavare Wikström rop nånstans ifrån. Det är inte så lätt att höra ljud från fartyget då den bullrande skorstenen finns precis bakom bryggan. Den fasta telefonen ringde samtidigt.

– Det var motorman som sade att vi hade man över bord.

Kocken Alexander och motormannen hade vistats på akterdäck då kocken skulle lätta på trycket ut över relingen under livbåten. Av något skäl hade mannen förlorat balansen och fallit över kättingen som skiljde fartyget från havet och sedan försvunnit. Motormannen hade rusat till platsen och lyckats slänga i en livboj ner till mannen som låg i fartygets kölvatten.

– Jag tittade genast akterut och såg ljuset från livbojen. Det hade börjat skymma men man såg fortfarande hyggligt, säger Jan Wikström.

Första åtgärden blev att trycka på knappen för General Alarm, sedan klickade han in MOB-positionen (Man Over Board) på det elektroniska sjökortet för att försäkra sig om den rätta platsen. På styrbordssidan fanns ett annat fartyg (Langh Ships Laura) någon sjömil bort varpå Wikström meddelade via kanal 16 på VHF:en vad som inträffat och inledde en så kallade Williamson Turn som går ut på att vända fartyget så snabbt som möjligt. I samma veva alarmerade han även Sweden Rescue som gjorde klart för att skicka en helikopter. Prima Donna gjorde vid tillfället cirka tio knop men ”svänger på en slant” och inom bara några minuter var vändningen utförd.

Livbojen var tom

Samtidigt som manövern pågick kom överstyrman Anton Tasanen upp på bryggan för att hjälpa till. Han knäppte på strålkastaren för att man skulle få en bättre bild av läget och tog fram två överlevnadsdräkter som han kastade ner på däck från bryggvingen till de övriga fem som var ute på däck för att hjälpa till. Ombordspråket är i normala lägen engelska men med bara Wikström och Tasanen på bryggan var det svenska som gällde.

– Fast vi pratade inte så mycket. Det var alldeles för mycket som hände och Anton visste precis vad han skulle göra, minns Jan Wikström.

Med strålkastaren riktad mot vattnet stävade Prima Donna tillbaka till MOB-positionen och Anton Tasanen gick ner på däck för att leda räddningsarbetet. Väl tillbaka nära den lysande bojen tog motormannen på sig överlevnadsdräkten och lämnade fartyget via lotsluckan på babords sida. Kapten Wikström manövrerade fartyget från babords bryggvinge men kunde inte riktigt se vad som hände till följd av mörkret som lade sig. Han fick förlita sig till hörseln.

Motormannen hade hoppat ner i havet och tagit sig fram till den lysande bojen där kocken borde legat. Där fanns ingenting varpå motormannen ropade ”Empty, empty!” så det hördes över maskinljudet in till babords bryggdörr som stod öppen. Livbojen var tom och ingen kock syntes till…

Hörde ropen i mörkret

Samtidigt som motormannen i överlevnadsdräkten förgäves letade efter den försvunne kocken hade en matros gått längst fram i fören, precis som man vid upprepade tillfällen tränat på att göra. Han ropade rätt ut i mörkret – och fick svar nånstans förut, på styrbords sida! Detta meddelades bryggan vid radion. De dyra råden blev ännu dyrare. Med motormannen kvar i vattnet i sin dräkt började kapten Jan Wikström sakta styra fartyget framåt efter att först ha skiftat plats från babords till styrbords vinge. Allt måste ske ytterst försiktigt så varken motormannen eller kocken skulle sugas in i propellrarna som finns både i aktern och i bogen.

– Stopp, stopp, stopp!! skrek plötsligt matrosen från fören efter att ha sett kocken som iförd mörka kläder och inget annat låg i vattnet rätt under ankaret på styrbords sida, max tretton meter från fartyget.

Kapten Wikström slog i full back för att inte köra förbi den nödställde samtidigt som han med bogpropellern varsamt svängde fören närmare kocken. Matrosen slängde i ytterligare en livbojen som dock missade mannen i vattnet som nu uppvisade klara tecken på utmattning efter att ha legat i det fyragradiga vattnet i tjugo minuter. Några fler livbojar fanns heller inte att tillgå men i nöden prövas uppfinningsrikedomen.

Lösningen blev att släppa ner den flytande springtrossen som mannen i vattnet grep tag i en kort stund innan männen i fören såg hur han förlorade greppet och blev flytande med ansiktet neråt och armarna utåt.

Tre man på vattnet

Det var nu, efter att kocken förlorat greppet om trossen, som läget gick från kris till katastrof vilket överstyrman Anton Tasanen insåg först av alla. Han slet av sig arbetsbyxorna och hoppade ner i sjön iklädd bara kalsonger, strumpor och en collegetröja – utan flytväst. Från backen ner till havet är det sju meters höjd…

– Som tur är frågade han aldrig om lov innan han hoppade, konstaterar Jan Wikström.

Hade du beviljat det?

– Hmmm… Svårt att svara på. Fast det är klart, jag visste ju att Anton är i mycket bra fysiskt skick.

I det skedet hade kapten Wikström där han stod ensam och manövrerade på bryggan tre män av åtta i sjön. Motormannen låg kvar bakom fartyget, kocken låg livlös vid fören och överstyrman hade slängt sig i för att rädda liv.

Väl nere i vattnet simmade Anton Tasanen fram till den då medvetslöse kocken, släpade honom med sig till springtrossen och lyckades vira in sig själv och den skadade i trossens ögla. Detta var för tungt för de som var kvar ombord att hala in varför man blixtsnabbt kopplade in förtöjningsvinschen och började lyfta upp de två ur vattnet. Till all lycka hade man slängt ut trossen över relingen och inte genom det vanliga klyset.

Fast det var inte över med det. Anton Tasanen kom först upp till relingen, kocken hängde nån meter under honom och gick inte att nå för de andra. Kraften i vinschen räckte till vad som helst men hade lätt kunnat krossa männen om man drog för kraftigt.

”Fortsätt dra!”

Lösningen på dilemmat kom från överstyrman Anton Tasanen själv. Väl medveten om vikten av att kocken måste upp på däck skrek han till sina arbetskamrater: ”Fortsätt dra!”

Vilket man gjorde tills den medvetslöse kocken gick att nå ovanifrån och kunde dras upp på däck. Det var i den situationen som Anton bröt sju revben och spräckte två. Klockan var nu 22.15 och det hade gått 25 minuter sedan det första larmet. Kvar i vattnet fanns fortfarande motormannen vars överlevnadsdräkt sprungit läck eller läckt in vilket gjorde honom nedfrusen.

Kapten Jan Wikström gjorde ytterligare en Williamson Turn för att plocka upp den siste mannen från vattnet och efter ytterligare umbäranden lyckades tre kollegor till sist dra upp honom genom lotsluckan. Även motormannen var vid det här laget medtagen men vid medvetande. Klockan hade blivit 22.33. Samtidigt meddelades från Sweden Rescue att helikoptern närmade sig fartyget för att hämta kocken. På backen ägnade man sig åt att hålla kocken varm och vid liv. Matrosen som först av alla hörde ropen i mörkret lade sig bredvid mannen och delade med sig av sin egen kroppsvärme samtidigt som andre styrman paketerade in dem med filtar.

– Helt enligt instruktionerna i Basic Safety och efter hur vi övat. I sådana här lägen finns inte tid att gå igenom varje insats i detalj, därför är det oerhört viktigt att öva och åter öva. När krisen är framme måste allt fungera, konstaterar Jan Wikström.

Opraktisk livbåt

När alla var ombord på Prima Donna igen kom överstyrman Anton Tasanen upp på bryggan för att lämna rapport. Kapten Wikström såg direkt att allt inte var som det skulle.

– Han gick väldigt konstigt och andades tungt. Jag meddelade helikoptern att det nog skulle bli två lyft.

För att underlätta för helikoptern ombads fartyget svänga till kurs 240 grader och hålla marschfart, det är enklare att lyfta från en båt i rörelse än en i stillhet. Båren som kocken placerats på bars till lastluckorna som är enklare att nå än fördäcket. Från helikoptern firades en ytbärgare ner till fartyget, därpå lyftes båren upp i säkerhet och till sist följde överstyrman Tasanen med ytbärgaren tillbaka till helikoptern. Samtidigt meddelade motormannen att han var okej och inte behövde följa med till sjukhuset i Karlskrona.

Klockan 23.08 tackade kapten Jan Wikström för helikopterinsatsen och gick tillbaka till den ursprungliga kursen norrut. En timme och arton minuter hade då förlupit sedan det första larmet.

Efter ytterligare någon timme fick man bekräftat att båda männen var vid liv om än lite nedkylna och med sargade revben i Tasanens fall.

– Vi hade tur. Det hade kunnat sluta illa, konstaterar Wikström efteråt.

Nu väntar bland annat sjöförklaring, på begäran av Trafi, vilket hör till efter en nära-ögatupplevelse av den här karaktären. Då kanske befälhavare Jan Wikström måste svara på frågan varför han inte lät sjösätta frifalls-livbåten för att rädda kocken. Enligt instruktionerna är det den som ska användas i nödsituationer.

– Hade vi gjort det hade kocken aldrig klarat sig. Dessa livbåtar är bra för att evakuera folk med men väldigt opraktiska när det gäller att hitta nödställda som ligger vattnet. Dessutom är det nästan omöjligt att dra upp någon ur vattnet från dem, säger Jan Wikström.

På moderna fartyg finns i dag en MOB-båt som är avsedd för situationer som denna. På äldre fartyg, som Prima Donna, behövs det inte enligt reglerna.

Hur somnade du på kvällen efter all dramatik?

– Faktiskt riktigt bra. Det tog kanske en liten stund men sedan var allt som vanligt igen.

När fartyget anlände till Nystad väntade Trafi på kajen för att i detalj reda ut vad som hände. Sedan vidtog vardagen och redan följande dag lastade Prima Donna skrot för Klaipeda. The shipping must go on.

”När jag såg att han gav upp hoppade jag”

Överstyrman Anton Tasanen, 28, lät inte en sekund gå förlorad när läget blev skarpt. Då det stod klart för honom att kocken inte kunde hålla sig fast i trossen slängde han sina kläder och kastade sig sju meter ner i det mörka havet.

Det var en slags försyn och antagligen meningen att den ryske kocken skulle överleva den här dagen utanför Bornholm efter att ha fallit i vattnet från Prima Donna. Skillnaden mellan liv och död hette den här gången Anton Tasanen, Åbo.

När kocken inte orkade längre och förblev flytande på mage tog Tasanen av sig allt utom strumpor, kalsonger och en collegetröja och hoppade efter.

– Det fanns inget att göra. Jag såg honom ge upp och visste att det var bråttom.

Här kan tilläggas att inte alla överstyrmän är i samma form som Tasanen. Han är van simmare och är aktiv både som sjöräddare och sjöscout. Därför såg han det som sin plikt att hjälpa till. Väl nere i vattnet fick Tasanen snabbt tag i kocken och märkte att han var helt slapp. Trots det lyckades han få in den livlöse mannen och sig själv i trossen som sedan halades upp mot relingen där den nittiogradiga kanten bröt sju av hans revben och spräckte två.

– Jag kände hur det krasade inuti mig och tänkte att det var inte så bra.

Var du någonsin rädd?

– Nja, lite när de började dra upp oss. Jag hade inget bra tag och var rädd för att jag skulle tappa kocken tillbaka i havet.

Anton Tasanen studerar just nu till sjökapten vid Aboa Mare i Åbo men fortsätter jobba vid sidan av. Tillfriskningen har gått bra och redan i slutet av maj ska han vara tillbaka ombord på Prima Donna.

Telegrafisten blev sjökapten

Jan Wikström, 56, var en av de sista som utbildades till telegrafist vid dåvarande Ålands sjöfartsläroverk. Året var 1990. Drygt fyrtio år gammal omskolade han sig till sjökapten och är sedan två år tillbaka befälhavare ombord på Prima Shippings lastfartyg Prima Donna.

Mariehamnaren Jan Wikström har en gedigen bakgrund inom sjöfarten. Han utexaminerades som telegrafist år 1980, bara arton år gammal. Första sommarjobbet fick han på klassiska Mariehamn Radio intill Nabben i Mariehamn.

Därefter följde jobb på flera av Algots tankfartyg, en runda på Gustaf Eriksons Hamnö, Lundqvists Doris och ATC:s Fanny innan det bar av till det som skulle bli början till slutet och Commodore Cruise Line för Rederi Ab Sally – Karibienäventyret. Där jobbade Wikström 1985-1986 på såväl Caribe 1 som på Boheme vilka på flera sätt var pionjärer inom kryssningsindustrin. Samtidigt försökte Sally etablera sig på Engelska kanalen vilket fick som följd att allt kraschade. Följande steg för Jan Wikström blev Rederi Ab Eckerö där Wikström jobbade mellan åren 1987-2000, först som purser och senare som intendent. Sedan lockade vidareutbildning. År 2001 satte han sig som fyrtioåring bakom skolbänken igen och inledde studier till sjökapten i Kotka. Fem år senare hade han kaptensbrevet i handen och på den vägen är det.

Som styrman och kapten har Jan Wikström seglat för bland andra Prima Shipping, Rederi Ab Lillgaard och Dennis Maritime innan han i fjol mönstrade på Prima Donna som befälhavare.